igennkänningen med ondskan
och Jan Guillou
är smärtsam

konstigt bekant
som om dess filmatiska bilder
uppkommit i tidigare drömmar

för jag drömmer

när hjärnans synapser
kopplar ihop fiktion
med verklighet

skär ut sanning
ur lögn

bara för att blottgöra
blåmärken
jag tagit som hudfärg

eller det virrvarr av blinkande ljuslyktor
som aldrig var där


vet man så vet man
det går inte att säga mer

ibland vet inte ens jag

för min kropp är en bok
som vill läsa sig själv

och vissa sidor
helt utan mitt samtycke

ja, lite som
en autopilot