Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag skrev den här en kväll då jag kände att jag började tycka att tiden inte räcker till. Den kan vara något osammanhängande =)


Tiden

Tiden går.
Folk påstår att man blir visare med åldern, men det är ingenting jag har känt av.
Jag känner mej minst lika vilseledd som första gången mina då alldeles oförstörda ögon öppnades på denna jord.

Folk påstår att vistheten komme med åldern. Men inte nu. Inte än.
Visheten kommer med åldern någon gång efter det att man fyllt 40.
Får man börja kalla sig klok då?
För vad gör väl det att jag vid 16 upplevt mer än många vid 40?

\"Du är så ung! Du har hela livet framför dej!\" Vad vet väl dem? Vad vet dem om mitt liv? Hur kan dem möjligtvis veta att mitt liv flyr ifrån mej med så snabba steg att jag inte hinner ifatt? Att mitt liv flyr ifrån mej precis som allt annat runt omkring mej?
Jag sitter på första parkett och ser mitt liv ruttna bort framför mina ögon.
\"LIVET SPRINGER FÖR LIVET, OCHE DET FÖR MEJ IBLAND ÅT FEL HÅLL\"

När Folk säger att jag har hela livet framför mej och att jag kommer att hinna med allt jag önskar, inser dem då att jag sitter alla mina dagar och vääntar på att gamla erbjudanden ska komma tillbaka? Jag väntar på gamla tider som aldrig kommer att visa sej igen.

Människor talar om att Leva Livet och Carpe Diem.
Man ska äta sunt och motionera för att visa att man tar sitt liv på allvar, att inte allt är ett stort skämt för än.
Man talar om att förverkliga sej själv och att finna sin inre lycka. Tänkte man så på stenåldern? Om inte, levde man då ett sämre liv?
I all denna \"Lev Livet och Fånga Dagen\"-hysteri blir jag så stressad att jag varken förmår mej till det ena eller det andra.

Vad vet folk om kärlek egentligen? ingenting som jag inte redan vet!
Litar man på någon blir man sårad, älskar man så dör man på kuppen. Det finns inte plats för kärlek i människornas praktiskt byggda kroppar.


Mina framtidsdrömmar krossas en efter en när jag ser dem varelser som på ett smärtfritt (ärrlöst) sätt lyckats ta sej förbi den magiska tonårs/ung vuxen perioden. Dem som lyckats ta sej någonstans i livet i en smal, ljuv skepnad.
Mina drömmar- det finaste jag har, smulas sönder av dessa vackra och perfekta människors klackar. Dem är omedvetna om att deras blotta existens får mej att vilja ge upp.

Dem där 40-års människorna säger att efter regn kommer solsken. Gråten följs av skratt. Vet dem att efter gråten kommer blod, och att efter blod fins det inte utrymme för skratt?
Vet dem om att det inte bara är vampyrer med vassa tänder som är beroende av det mänskliga blodet?
När dem kloka människorna säger att det är oacceptabelt att folk kallar varandra hora, vet dem då hur det känns att få höra de onda orden riktade emot sej?
Dem talar ju jämt om hur det ska vara för att vi UNGDOMAR ska ha det bra, men har dem egentligen någon aning om vad dem egentligen talar om? Är dem verkligen så kloka? För ibland känner jag mig mer livserfaren än dem där 40-åriga människorna som levt hela sina liv instängda på kontor, men där måste jag ha fel, för inte kan väl ungdomar bidra med något till samhället?






Övriga genrer av Vinga
Läst 431 gånger
Publicerad 2006-08-13 13:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Vinga