Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Åter i mörkret.

Och så igen har allting dött.

Endast återstår en grådisig bild av den en gång regnbågsfärgade tillvaron.
Återigen klingar frågorna konstant i ett döende sinne:
-Varigenom skedde det dräpande hugget denna gång?
-Med vilken grund har betong återigen använts som plåster för att stilla ett blödande hjärta?

Åter vandrar han i mörkret - förblindad av den avgrund som fyller hans väsen med ett svart sken; bedövad av dem händer som sträcker sig mot, och omsluter hans hals.
Åter har han försakat sin frid - till fördel för den inre galenskap som ständigt pulserar genom hans kropp; i ett desperat försök att blidka de ljudlösa vrål som dånar i hans själ.

Han försöker andas, men till vilken nytta?
Syret ger vämjeliga kväljningar i kontrast mot det smaklösa vakuum han inhalerar så lättvindigt.

Och så igen kan han ej längre känna det hopp som var menat hålla förtvivlan inlåst.

Så igen behöver han dö, ruttna och förmultna för att kunna återfödas i ljuset.




Prosa av Linkan
Läst 52 gånger
Publicerad 2023-04-26 21:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Linkan
Linkan