Människor ligger
Under Körsbärsträden faller

da thú~rosa tårar som pappersregn,
levande för ett ögonblick
vindlar,
som fantiserade minnen fylls luften
Deras anleten är fortfarande bleka, och deras Glorior i cinis lyser i sin pigmenlöshet som färglös eld, och jag ser barnen.

Ser dom göra vindar till allt som inte kan flyga, ser dom lyfta skratt i världens gråt
och kolsyra markens moln på sina svävande barfota fötter
Och Jag ligger på ytan av världars sammansatta

Medans Drakarna andas ut nya molnbilder på gudarnas ockrastinna duk,
Eldsflammorna slickar miss’ klädsam rodnad på människornas bantade kroppar och svällande lögner.

När ni kysser varandra och ber

om att föralltid Förbli

Precis så där vackra