Min dyraste vän
talar ömma ord
från 600 000 meters avstånd.
De kommer som flaskpost
de kommer med vinden
de kommer med laddning
av mina gamla trötta batterier.

Jag svarar med samma mun.

I min tjärn
flyter jag på rygg.

Jag hämtar dig vid vassruggen.

Du har så vackra, leriga fötter.

Din kvinnlighets former
fyller mina tankar.

Du kliver på.

Vi flyter
och sjunker
naturligtvis.

Så dumt !
Så underbart dumt !

Det finns ingen botten
för vad vi känner
för varann.

Vi rör oss liksom in i varandra
genom våra förkroppsligade själar,
besjälade kroppar
och utöver.

Medan vi sjunker
och stiger igen
naturligtvis.

Fortsätter våra ömma ord
men nu baklänges
upp-och-ner
med vårt eget alfabet.

Mitt där i tjärnen.

Det är som vore vi födda
i den rörelsen.

Vårt alldeles eget språk.

Ut-och-in-andning.