Vi pratade om vilka konserter vi helst ville se, och jag sade till dem: ”Jag hade så gärna sett Kultiration men jag hade nog aldrig klarat av det. Jag skulle grina för mycket av lycka.” Det var på en fest, den första och enda som jag varit på sedan innan jag blev sjuk. Jag kände mig nästan som en normal tjej där jag satt med en god IPA i handen, sminkad och iklädd blommig klänning och svarta strumpbyxor. Hela dagen hade jag legat under täcket och våndats och inte velat gå på festen, men nu var jag där och hade faktiskt trevligt. Vilket mirakel.

Några veckor senare fick jag en notis från Google Foto om något som hände för sju år sedan. Jag öppnade upp bilderna och bläddrade igenom dem. Först fattade jag inte vad jag såg för det var så suddigt och ljust, men efter en stund insåg jag att bilderna föreställde en konsert med Kultiration. Förbryllad gick jag in på min Instagram och bläddrade tillbaka till datumet. Mycket riktigt låg där en av bilderna med texten: ”Så lycklig! Kärlek! Kultiration!”

Jag blev alldeles kall. Jag hade alltså redan varit på konserten som jag drömde om, men saknade helt minnen från den. Ännu en viktig liten del av mitt liv som blivit raderad från min hjärna av elchockerna. Om det inte varit för bilderna kunde det lika gärna aldrig hänt.

Och jag sörjde såklart mitt förlorade minne, men mest skämdes jag. Jag kände mig så urbota korkad som suttit där på festen och pratat mig varm om hur gärna jag ville göra något som jag redan gjort. Jag tänkte att människorna på festen ju var folk som jag umgicks med på den tiden också. Kanske mindes de att jag varit på konserten men valde att inte säga något för att inte såra mig. Kände mig som Eivor, 95 år och senildement.

En kompis frågade mig en gång om jag skulle rekommendera elchocker till någon annan. Och jag svarade ja, om hen är fast i en psykos som hen inte kommer ur trots medicinering. Då finns det liksom inte så många alternativ. Men folk får det mot depression också och det vet jag ingenting om. Jag vet inte hur mycket deras minnen är värda i relation till hur dåligt de mår. Jag vet inte ens vad jag själv svarade när de frågade mig om jag ville påbörja behandlingen, men tydligen var jag positiv eftersom jag nu står här (relativt) frisk med en lång period av mitt liv som jag bara minns fragmentariskt.

Särskilt de sista två, tre åren innan sjukdomen. Varje gång jag försöker tänka tillbaka på den tiden faller jag ner i ett svart hål. Om jag råkar läsa något jag skrivit eller ser en bild av mig själv blir jag skräckslagen. För det känns som jag ser någon helt annan, någon jag inte känner.