Vi kommer aldrig närmare

Än till
mötet av hinnan mellan våra läppar
Mellan Våra ord
Mellan Våra tankar
En hinna av ett skendräktigt varande
Du kallade det önskan, ett framtidsfrö

Gardinen jag skylde min nakenhet med
En Bakom-tid och det omvänt lysta

Det vackraste vi någonsin gjorde var dej. Tidens hinnor av tusen tvinnade trådar, att fästa i vindlarna vi skulle födas ur. Och vandra igenom

Alla nya världar vi broderade och gängliga broar som flätades,  stjärnorna vi ankrade och månen vi drog lite närmare din tid,

Varje natt

Och havet i alla snäckorna, där vi inte kunde druckna,

dom Gav jag dej
som ett bevarandets rumstid, ett andrum, 

Och jag fäste dom skiraste gardinerna i dina rum,

vävde stycken utav mina lugnaste andetag

Och Jag minns Gardinen. Hur den lekte, drömfångad, en låga i din blick.

Flackande, smekande, en flykt och förgänglighet 

En ridå,

till nästa akt

Följsamt över min bågnande kropp och
Mina ytligt Bärande
andetag 

Och jag är siluetten på sängens kant. Du ser inte mina tårar

Över rörelsen som jag trodde var för evig. Över att snäckans sång är det fängslade havets sorg

Jag, flickan som bär flor och mantilj. Skuggorna stryker stramt över den bleka vinglösa ryggen och venusberget vilar vinterhöljt 

Minnet som river bilder ur nattens mörker

Faller som sotflagor på

Det vita lakanet vi sänkte ner

Slöt vi ute vinden? bakom det stängda fönstret.

Stannade du, eller gav du dej av?

Gardinen,

vilar alltjämt still