Alla döda är så tysta

Inte ett ord

Inte ett livstecken

Men när jag sover kommer de
och målar i olja
när jag är utom räckhåll för mig själv,
talar i gåtor
i röster dolda i sångskålsklanger
och ventilationssystem

Uppvaknandet är pragmatiskt
som en örfil
och en börsnotering

Jag söker lindring
i sjörapportens ytterskärgårdar;
P1 min terapeut,
kroppen ett släpkoppel
och en sandstorm,
eller som Åke Hodell sa
på vägen till Nepal:

”ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
bibobski, ba ba bi bip”

Den här kroppen är ett uppsamlingsheat
för loopande tankar

Perceptionen vill övertyga om tillfinnande,
och ett fait accompli har ingen ångerrätt;
kan bara upprepas:

”ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
bibobski, ba ba bi bip”

T.o.m Folke Rabe gick och dog,
och Guido Zeccola, min gamle ovän

Jag är kvar för att lämna vittnesmål:

”ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
ba ba bibobski bi bip bi bip,
bibobski, ba ba bi bip”

Sagt och förgjort