mörkläggningsgardinen skimrar
solen sticker nålar genom väven
persiennrandiga mönster välver sig över tygvecken
sedda inifrån bäddens vaddering
där svärtan har vecklat ut sin karta över lakanet

jag är en vålnad ovanför marken
en död under täcket

famlar blint mot telefonens blanka yta
bländad trots dark mode
kan den automatiska rösten utantill
kan sifferkoden utantill
klarar av att sjukanmäla i tid idag igen
små segrar
men inga sjukintyg ges för den som inte kommer på möte med sjuksköterskan
genialiskt drag av arbetsgivaren
man kan se det som lathet från min sida att jag inte har ork

jag är för sjuk för sjuklön
för sjuk för att orka bevisa att jag är sjuk
får skylla mig själv

jag kämpar med de tankarna de få stunder energin återvänder
passar på att dammsuga och fixa diskberget
undrar om jag fejkat hela tiden

åker och handlar
det skälver inombords och alla intryck skaver
lättnaden infinner sig över att det var på riktigt
lättnad över att vara sjuk på riktigt

åtminstone jag vet sanningen
även om ingen tror mig
jag har inte valt detta
jag bara handskas med de kort jag blivit tilldelad
ett spel där jag är spader knekt
samhällets svarte Petter
fast det får man inte säga högt

klamrar mig fast vid sanningen
upprepar mantrat inombords:
"det är inte mitt fel
jag har inte valt detta
jag är sjuk på riktigt"

samhället identifierar dig med din sjukdom
glömmer bort alla skattepengar du redan har betalt
snålar mot såna som oss
slösar åt dem som redan har
med mina surt förvärvade skattepengar
och har sedan mage att se ner på mig och mina gelikar
för att vi har behov av stöd när vi inte orkar
som om skattepengarna vi betalt var böter för att vi finns
och inte en investering i vår välfärd

arbetsnarkomanernas sjukdom är den enda giltiga
det är lite fint att ha stressproblem på grund av duktighetssyndrom
bara man inte ligger hemma och latar sig

det är så man kräks på alla dessa unkna räkmackor i kavaj
hur de tar sina friska kroppar för givet
tror att de har presterat sin friskhet
så som en rasist tror att han presterat sin vithet
klappar sina egna ryggar
tror att de har nåt att lära oss för att de orkar mer
som om de kunde jämföra med ett liv utan resurser
ett liv som svarte petter utan kavaj och hängiven prestationsdyrkan

de håller sina föreläsningar för varandra och tror de gör nån skillnad
lika tandlöst som att byta profilbild på facebook för att visa sitt stöd
klassklyftan skaver
vassa diamanter ser inte sin hårdhet
bara omgivningens bräcklighet
och jag smular ihop innanför ytterdörren
tacksam över att ha orkat handla ost och mjölk iallafall

skänker en tanke till mina medmänniskor
alla knegare på golvet som vet sanningen
små ord av uppmuntran och tröst man bjudit på
som en utsträckt hand i gemenskap
vi är inte ensamma
vi lever i verkligheten bortom deras desillusionerade värld av låtsad jämlikhet
uppskattar de små sakerna i vardagen
gemenskap nerifrån klyftan
låginkomsttagarens ödmjuka tillvaro
de kan inte styra oss med sina påhittade ord och termer

solen skiner trots allt lika mycket för oss som för dem
glöm aldrig det.