Hur blir jag en värdig människa igen?

Det förflutnas spöken hemsöker mig i den sömnlösa natten. Plågas av minnen av det som hände, varvat med sådant som jag inte minns men fått berättat för mig eller läst i journalen. Och värst av allt, sådant som jag är helt omedveten om. Alla svarta hål i tiden, sådant som kanske hände men jag aldrig kommer få reda på.

Jag vet om att jag förmodligen har dessa svarta hål att tacka för att jag fortfarande lever. Om jag mindes allt skulle jag inte stå ut med mig själv. Men de är ändå skrämmande.

För jag minns ju hur jag vandrade runt i korridorerna som en osalig ande på tre olika avdelningar. Pratande, gråtande, skrikande. Minns skådespelaren och konstnären som tog över min kropp och talade genom mig. Minns hur jag stod på balkongen och slet i gallret och skrek obsceniteter åt folk på marken. Minns patienter och personal så vagt, suddiga ansikten som svävar förbi min inre syn. När jag försöker greppa dem försvinner de. Om jag skulle möta dem på stan, vilket antagligen hänt ett antal gånger, skulle jag inte känna igen dem men de skulle se en galning.

Och jag läser i journalen om hur de håller ner mig och tvingar på mig en spruta med lugnande. Hur jag trakasserar de andra patienterna och stör grannen så hen tvingas byta rum. Hur jag vägrar medicin, mat och samtal, varpå jag skrivs ut mitt i natten och hittas nästa dag av polisen, irrande omkring på en golfbana. Och mina nära berättar för mig om skräcken och smärtan när de inte kände igen mig, och jag skäms.

Och alla dessa händelser utgör ändå bara en liten bråkdel av det som faktiskt utspelade sig. I fyra månader var jag inlagd. De svarta hålen gapar avgrundsdjupt och jag vet inte vad de döljer. Vill inte veta. Vill bara bli en värdig människa igen. Men hur?