Jag saknar att se gatlyktornas sken glittra på asfalten.
Jag saknar att tänka, att tro, att känna det
som om det är diamanter som ligger där bland halkgruset
och liksom lyser av en inre kraft.
Jag saknar att känna att jag
skulle kunna sträcka ut mina fingrar,
och plocka upp en och lägga den i handflatan.
En diamant i min handflata.
Och ta med den hem.
Jag saknar att gå där i mörkret,
ha de här små ljuspunkterna
som liksom leder min väg såsom stjärnorna gör för fiskebåtar.
Jag saknar till och med att jag ändå vet
att det bara var frusna daggdroppar.
Och mest av allt så saknar jag att sakna dem.