Gula paviljongen. Här dansar ännu ungdomarna. Se sommarnattens tvekan över lustigheterna och spyorna. Där konstapeln blickar över de döende skrattens ångest, att jag vill hem igen. Ingen ser sig omkring och frågar. - Vart är ni på väg? Hungern griper tag och kroppen är uttorkad. Och man vet att nu är dansen slut.

I tidig sommarmorgons eviga gryning ses tonåren vandra bort mot den egna sängen man har, än så länge. Det är inte värt att dansa i sommarnatten när man inser att man inte kommer tillbaka som man förut var.