Människorna, fast beslutna eller över sig givna,
svävar fram i människogestalt,
med känslorna svallande eller vittrade,
sönderrökta
diagonalt över Stora Torget
Jag ser ut som den jag är,
på uteserveringen,
med nödvändiga förbehåll
Solen talar klarspråk över stenläggningen,
med min blick sänkt i kaffesvärta,
medan koffeinet gyllenför torgkaféets utspridda overksamhet
med dessa bokstäver
och Nicolaikyrkans gälla tolvslag den femtonde maj,
en falsk timme från solsystemets verklighet;
en sällsam dragning i det mänskliga,
som ingen låtsas om
Basgångarna ur en bil på avstånd
markerar en tung rytm,
som ur stadshuset gömda hjärta,
på Åke Hodellvis
Klockspelet i kyrktornet spelar en känd melodi,
som trots sin modernitet känns medeltida
i en sittning i skärningen mellan åldrig fantasi
och vind i håret
Två vackra damer möts i en kram
framför mina anteckningar,
precis mellan födelse och död, rimligen,
om inget oförutsett...
Närsomhelst passerar en Dylanlåt,
helst ur Blonde On Blonde,
när plötsligt ett tunt dugg löser upp bläcket
över papperet
Jag lyfter brickan, går tillbaka in,
lyssnar till ventilationens samhällsbrus
och röster ute i entrén
En kaja flyger förbi,
glömsk av dinosauriebakgrund
En annan kaja (eller samma?) flyger upp
på Rådhusets hängränna
med en matbit i näbben;
når en slags kvardröjande sanning
i dessa anteckningar
Solen får åter övertaget
Jag ser ut över torget,
smusslar förstrött med mina dödstankar
Tungsinnet är sand i fickorna, smuts under naglarna,
klåda i hårbottnen
Men jag vet att kustbandet därute ligger och badar
i vind och glitter
och tärnornas gälla splitter
Promenaden hem genom kilometrarna
ligger och insisterar i kroppen
Jag ser folk på kaféet, vars stunder vidgas
som lugnet före stormen, som oljespill på havet,
oavsiktliga, orsakslösa, öppethållna
Livet är en slags virtuell verklighet
Jag går hemåt i en uppspelning av någon slags tid,
det vet jag, i ett slags minne av nuet
och dess gränstrakter