Jag lyste upp din väg den natt
och lät en lykta segla mark.
Ekrar spann, din form var stark,
vid vallmobädden for du fram.

Du bad mig se på dig ett tag,
min föga observans var dum.
Så om min lykta skrämde dig
blir vallmon ägnad dig en blund.

När elden brann vid kyrkans grind,
då åkern ströp en ungdomsglöd,
förblev jag grå
och himlen rå.
I dikets vass är vallmon död.