På schackbrädets palett, blir allt alltmer svart å vitt.
Dåliga drag gör att det svartnar för ögonen.
Vid matt ser jag ingen vitts. Det är dödens uppgivet oändligt kranka blekhet.
Å enbart att se hur den andre tornar upp sig, gör att jag svimmar.
Det är Yin och Yang ibland, men bara en av oss löper.
Å så blir det drottning-brottning, slag och offer, allt på ett bräde. Dragqueens.
Tiden går, men bara för en i taget, och då enbart under egna draget.
Hästen trixar, trippar en hit å två dit, eller vice versa. Löper inte, den springer.
Bonden, den anonyma, går under radarn ända tills åttonde raden.
Annars utgör den mest offer, i tjänst för kungen, en klen som väger lätt, men till betydelse är en fett tung en.
Det enkla, inrutade, tydligt avgränsade, och hierarkiskt ordnade, inkl. överraskningar och gafflar som gisslas.
Allt i ett, samtidigt är vi två om de 32 pjäserna i en och samma färgblinda pjäs.