debil och skön brukade vi mura in henne i väggen, hennes tårar kunde inte skönjas på samma sätt då, ett festligt behag för besökarna som kom på kvällarna, inte sällan klädde vi oss i våra gummidräkter, drack rosé eller något annat blaskigt skit, lyssnade inte på jazz eller något sådant, kanske Bryan Adams tidiga material, eller Celine Dion, när jag mådde som sämst brukade hon rengöra mina tänder, vi stod i den dunkla belysningen i köket intill sångerna och rösterna, om kvällarna styckade vi upp varandra och la kroppsdelarna i små kartonger, hennes ögon och hennes fitta låg och glänste i mörkret under sängen, min kuk lyste som en reaktorstav och ställdes upp i den gamla bokhyllan bredvid böcker av Strindberg och Henry Miller.
     jag var oroad över de vardagligaste bestyren, räntor, inflation,
alla morden i Stockholm, jag brukade gå till zoo för att lugna nerverna, aporna och girafferna var så öppna och tillmötesgående, ibland uthärdade jag allt detta på flera sätt, planterade skogar i någon gammal källare i Dalby, där levde familjerna lite dunkelt på jordgolvet, fruktträden som slog ut och blommade i mörkret där mamman och hennes barn satt och åt sitt torrfoder.
     det var lugnast så, att hålla allt hemligt, att inte avslöja för mycket, det var bäst att ha sitt eget makrokosmos bortom restaurangerna och människorna, en ateljé under staden där man kunde arbeta ostört, lyssna på musik och måla stilleben av människornas tarmsystem, så att de hade något att känna igen sig i, något att identifiera sig med, när maskinen stängde brukade stjärnorna droppa som lava över ansiktet, vi stängde in oss i lägenheten och drack sprit, din gula sko hade legat och dammat i hallen hela dagen, hur vi blev allt äldre, ljuset lika rörligt som orörligt i gryningstimmen,