Till råds jag spörjer icke stjärnors skur;
Mig tycks dock att det finns astronomi
som säger intet om tur och otur,
om pest, brist, årstiders bionomi;

Ej heller kan jag snabbt om ödet spå
med fingret rakt på blixt, samt regn och vind
och ej med furstar om det väl skall gå
uti från vad jag skådar där i skyn;

Men från din blick jag jämt min klokhet får,
i stora stjärnor, vilken konst jag ser.
Ty sanning skall med skönhet sammangå
om du i arv till dina barn dem ger.

Jag annars säga skall till dig så här:
Ditt slut skönhetens, sanningens död är.


Not from the stars do I my judgment pluck;
And yet methinks I have astronomy,
But not to tell of good or evil luck,
Of plagues, of dearths, or seasons' quality;

Nor can I fortune to brief minutes tell,
Pointing to each his thunder, rain and wind,
Or say with princes if it shall go well,
By oft predict that I in heaven find:

But from thine eyes my knowledge I derive,
And, constant stars, in them I read such art
As truth and beauty shall together thrive,
If from thyself to store thou wouldst convert;

Or else of thee this I prognosticate:
Thy end is truth's and beauty's doom and date.







Min mätress blick är ej lik solens bål.
Rödare är korall än hennes mun;
Om snön är vit, varför är brösten grå?
Är håret svarta trådar som gro nu?

Jag sett en ros damast och rödvit men
på kinderna sådana rosor ej;
Och parfymer dofta oft mera än
den luft min mätress jämt ger ifrån sig.

Jag älskar hennes röst men jag väl vet
att ljuv musik är mer av trevlig art.
Jag en gudinnas gång har aldrig sett.
Min mätress rör sig blott i sakta fart.

Dock finner jag, vid Gud, min älskling rar
som de hon med falsk likhet motsagt har.


My mistress' eyes are nothing like the sun
Coral is far more red than her lips' red;
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.

I have seen roses damask'd, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.

I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound;
I grant I never saw a goddess go;
My mistress, when she walks, treads on the ground:

And yet, by heaven, I think my love as rare
As any she belied with false compare.







Du, grymme, säger: Jag ej älskar dig,
då jag för dig mig uppoffrat själv nu?
Har jag ej tänkt på dig då jag glömt mig
själv helt, tyrann, just för din egen skull?

Vem hatar dig som jag visst kallar vän?
Vem ogillar du som jag visst har kär?
Nej, om du ser mig, skjuter jag ej jämt
på mig själv skuld och sen förlägen är?

Och vilken fördel har jag, den som väl
så gladeligen skall din tjänst förakta
då hela själen dyrkar dina fel,
som dina ögons rörelse bevakar?

Men älskling, hata, ty jag vet ditt sinn’;
Du älskar de som se och jag är blind.


Canst thou, O cruel, say I love thee not,
When I against myself with thee partake?
Do I not think on thee, when I forgot
Am of myself, all tyrant for thy sake?
 
Who hateth thee that I do call my friend?
On whom frown'st thou that I do fawn upon?
Nay, if thou lour'st on me, do I not spend
Revenge upon myself with present moan?
 
What merit do I in myself respect
That is so proud thy service to despise,
When all my best doth worship thy defect,
Commanded by the motion of thine eyes?
 
But love, hate on, for now I know thy mind;
Those that can see, thou lov’st, and I am blind.


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)