Ännu en tandblekt
miljonär-entreprenör
som talar om vikten av
hårt arbete.

Som om det vore en
generöst anförtrodd
tandblekt yrkeshemlighet.

Men är det allt?
Den enda faktorn?

Hur många alzheimerpatienter
måste undersköterskan vända på
för att bli miljonär?

Hur långt måste foodorabudet
cykla innan han kan köpa lägenhet
på Östermalm?

Jorden är full av människor
som sliter hårt, som djur,
utan att bli miljonärer.

Jobbar Jeff Bezos
hundra miljarder
gånger hårdare än den
kinesiska sömmerskan?

Återvändsgränderna.
Obetalda praktikarbeten
anordnade av Arbetsförmedlingen.
Företag som lever på gratisjobbare.
Råslit minus tandblekta framgångsmiljoner.

Slips-Kurt, Farbror Barbro, Birgitta Säterlundh-Fjellspån.
Kontorssittande blåljug i gröna pärmryggarnas svala pensionstrygghet. Inövade socionomdogmer utan bäring och fäste i krassverkligheten. Dimridåer. Broschyrprat. Seminarierumsteorier. Huvudet på sned.

Människor som sliter ut sig.
Människor som förolyckas.
Byggjobbare i fritt fall mot asfalt.
Folk har dött av asbest, av stenlunga.
Inga medaljer, inga tandblekta nekrologer.

Kändisfamiljer,
tandblekta dynastier.
Huvudroller vid 20.
Reklam, miljoner.

Lillgamla kändisungar
som tandblekt säger att
de fått jobba hårt.
Nepotism, nej då.

Utförsäkrade och arbetslösa
som får det goda rådet att
man kan leva på gröt.
Av bemedlad-beskäftig
medelklass-skribent.

Men någonstans hörs
ett välbekant stereomangel:
Jag behöver inte vara med
i Mona Tumbas Slim Club