Ingen sa nått mer

tyst som hos Wilhem Moberg

när han brottades med 

Din stund på jorden

Flera år hade vi suttit

med våra kaffekoppar vid

köksbordet  utschasade trötta

försökt sticka hål på varandras

elakheter

Till slut gick vi till sängs

i de rentvättade sängkläderna

som luktade Sommarblommor

där älskade vi varandra

det som ännu fick oss att leva