Att kunna bana väg genom snår
och dödligt uppsåt. Ger mig glädje

att se och höra
utan bekymmer över att jag faktiskt fortfarande
finns och lever.

Nu sträcker sig längtan över mig.
Trots alla bittra och dödliga tankar
som sköljer genom mitt väsen.

En längtan så stor
att livet ser mig igen.

Snart, snart! Kommer min tidpunkt att vakna.
Då alla säger:
- Jag skulle bara......
- Jag tänkte bara.....

Men jag vet att allt redan är planerat
och klart. Och att jag
bara behöver se till mitt

och lämna resten åt det oskapade ljuset.