Jag klarade det inte. Jag klarade inte min pappas självmord. Man kan inte
lämna ett 11-årigt barn ensamt med ett
ett trauma av den digniteten.
Jag stängde ned mig själv och gick in
i dimman. Jag kapslade in mörkret och försökte vara lika positiv och optimistisk
som min omgivning. Jag förlorade min
själ på ett slagfält där jag var chanslös.

Jag tänker på alla barn där ute som slåss
för sin värdiga existens. Jag tänker på alla
vuxna som bär på ett skadat barn inombords och som inte klarar av att hantera sitt barns katastrof. Jag tänker på samhällets stress, hysteri och skräck för att balla ur och falla
ur normernas ramverk. Vad som helst bara
inte ett psykiskt sammanbrott för då dör
jag och blir en utslagen människa.

Det kommer att gå dåligt för mig när jag
blir vuxen rabblade jag som ett mantra för
mig själv som barn. Det gjorde det också.
Ett supertraumatiserat barn behöver en
massa kärlek och en öppen dialog så att
det inte riskerar att bli psykotisk.
Ett supertraumatiserat barn behöver
stabilitet, kontinuitet och trygghet.
Ett barn ska inte vara tvunget att gå in
i den extrema katastrofen som en psykos
innebär bara för att de vuxna är allvarligt
dysfunktionella och skulle behöva hjälp
de också. Jag tänker på alla barn där ute
som famlar i mörkret i sin desperation.
Jag tänker på hur ensamma och
chanslösa de är och hur ont det gör.
Psykisk sjukdom är en tung förnedring
och ett fiasko. Kärlek är en injektion antibiotika för själen och psyket.