Drar ner huvan så långt det går framför ansiktet
trots det letar sig regnet in.

Bilar drar förbi på den regnvåta asfalten,
gungorna rör sig i vinden på lekparken,
träden ruskar sina kronor,
så att vattnet dröser ner över mig.

Jag saktar ner, ser mig omkring
har jag gått fel med huvan neddragen över ögonen?
Känner inte igen mig, husen är annorlunda
med spröjsade fönster,måste ha gått långt i mina tankar.

Där lyser en sliten skylt, Pizzeria, stiger in och frågar
”jag har gått vilse, var är jag någonstans?”
Två män med fläckiga vita förkläden
tittar misstänkt på mig.

Sätter mig ner vid ett bord, det bildas en pöl under mig,
ursäktar mig, det regnar förskräckligt ute.
Den korte av dem med slokmustasch sätter sig
på andra sidan bordet.

”Du skulle nog inte vara här säger han,”
”Varför då” frågar jag,
”du är inte av rätt sort,” ”vilken sort skall
jag vara då” undrar jag”.

Han ger inget svar men lägger sin
vita hand ovanpå min svarta
”Jag har inget emot dig, det bara är så”:säger han
”är det du eller jag som är av fel sort” undrar jag.

Han går tillbaka bakom disken
två män med cowboy hattar kommer in
skakar av regnet från sina hattar
och slår sig ner vid bordet bredvid.

De tittar på mig,
”hey man, har du kommit fel?”
”Jag gick vilse, och gick in här
för att fråga var jag är någonstans,” säger jag.

”Vad jobbar du med?”
”jag är poet”
”vad är det för något?”
”Skriver dikter.”

”Läs upp något säger han,” jag tvekar,
men tar upp mitt slitna dikthäfte
och läser en lättfattlig dikt.
”Wow” säger bägge männen.

”Läs mera” jag läser en med metaforer
de ser frågande ut, ”jag fattar ingenting”
säger den ena.
Jag förklarar och han med
mörk skäggstubb säger ”jag tror jag fattar.”

”Läs upp en gång till”.
jag läser upp den och han
funderar på vad jag kan tänkas mena
och vi börjar diskutera innehållet.

Plötsligt öppnas dörrarna med ett brak,
två poliser med sina pistoler redo
störtar in i lokalen och går direkt fram emot mig.
”Det är han säger den ene,” den andre är tveksam.

”Kan du legitimera dig?”
jag letar i mina fickor,
de är ytterst vaksamma när jag gör det.
”Jag måste ha glömt min leg hemma.”

”Vi tar in honom” säger den rödbrusige polisen.
Då tar mannen som gillade min dikt till orda.
”Vad är han misstänkt för?”
”det har du inte med att göra” säger den andre polisen
som har ett ärrigt ansikte och viftar hotfullt med sin pistol.

”Han har rätt att veta vad han är misstänkt för.”
Själv sitter jag still, vet vad som kommer hända
om jag gör minsta ansats.

De bägge männen bakom disken har hitintills varit tysta,
men nu säger han med slokmustaschen.
”Han har rätt att veta vad han är misstänkt för”.
Den andre håller med, torkar sina
händer på förklädet och kommer fram till bordet.

Poliserna börjar bli tveksamma, alla fyra männen
står nu runt bordet där jag sitter med mitt
dikthäfte framför mig.
”Vad är han misstänkt för?” säger de.

Till sist svarar den rödbrusige, ”han liknar en efterlyst”.
Får jag se säger han med den mörka skäggstubben.
Motvilligt tar han med det ärriga ansiktet
fram sin mobil och visar bilden.
Situationen har uppenbarligen blivit besvärade för dem,
fyra vita män som bevakar vad de gör.
Bilden skiljer sig markant från mig.

Poliserna lämnar motvilligt lokalen.
”Jag vet åt vilket håll jag skall gå,”
säger jag, de andra nickar åt mig.
”Vänta tills de kört sin väg.”
Jag väntar ett tag och går sedan.
”Hej då lycka till med dina dikter.”
hör jag bakom mig.
Regnet har upphört och solen tittar fram.