man kunde sitta i timmar och studera möglet, dess densitet och färgnyanser. vi brukade sitta vid solnedgången på stranden och diskutera möglets konsitution, hur mycket vi älskade det, hur mycket det betydde för oss. jag gav dig en ring av mögel som lyste som en neutronstjärna, sedan gick vi hem till mig och knullade i mina mögliga lakan, dina ögon var vackra akvaraellmålningar av mögel där månen steg över hustaken och spann sin slöja av silver över staden.  ja, metaforerna var verktyg, undulater i små burar som man kunde trampa så att burarna gick sönder och undulaten blev deformerad och såg ut som ett biotropiskt projekt av någon designstudent i Amsterdam. 
       ja, vi behövde möglet, du tog knappt notis om porten som fanns längst ner i källaren, du ville aldrig vara i närheten av den, du ville aldrig öppna den. en sjö av aska på andra sidan dörren, som hägrade i eftermiddagsljusets nakna formlöshet,