Den vita kökstelefonen, som efter decennier av solljus, matkladd och stekos hade fått en bärnstensgul ton, som av gammal brylépudding, ringde.
Vad vill de nu igen? undrade skogsrået, som just hade flätat sitt långa hår och tagit på sig ett rent vitt förkläde för att skydda den rutiga bomullsklänning, som hon bar när hon ville framstå som lite extra huslig.
Hej, det är Cissi, svarade hon och riggade upp luren på axeln innan hon fortsatte knåda bröddegen.
Hunden förstod genast vem det var.

Högsommaren hade slagit till med full kraft. I villaträdgårdarna levde robotgräsklippare och vattenspridare sitt eget liv, medan husfolket låg utslagna vid poolkanten och någon flåshurtig sommarpratare – för vilken gång i ordningen? – berättade om sin klassresa.
Åke hade semester och utnyttjade tillfället att åka och hälsa på sin gamla klasskamrat, skogsbaronens dotter, som numera var utbildad jägmästare, tillika svensk delegat för Eurowald.
Efter en längre tids utlandstjänstgöring hade hon återvänt till sitt ursprung och bodde nu i en trivsamt inredd torpstuga tillsammans med sin väninna Sappho; en korsning av vallhund, jakthund och vakthund.

Så stor och ståtlig hon har blivit, tänkte Åke, när Cecilia öppnade för honom. Hon fyller ju upp hela dörröppningen!
Det kastanjebruna håret hade fått mörkt röda toner, som kvinnohår ofta får, när det går några år.
Åke kunde knappt hålla tillbaks en tår; det var ju inte igår, han senast kände hundens blöta nos mot sin kind.
Sappho blev dock mest generad.
Kom in i köket, vet jag! sade Cecilia med en mild vänlighet i rösten, han aldrig hade hört förut. Vi bakar bröd här.
Åke tittade sig nyfiket omkring i köket, som var så olikt hans eget trånga funkiskök man kunde komma med sitt brädgolv, sin vedspis och sin murade bakugn.
Svischet av rutig bomull och bländvitt linne, hundens glada svans och tysta tassar, dofterna av växtfärgat ylle, lurvig päls och varm kvinna tog honom över århundraden och kontinenter, fick honom att glömma vardagen ett ögonblick.

Men vad är det här? Uppnålad på skafferidörren satt en kaffefläckig, slarvigt urriven dödsannons:
Gegge? Det menar du inte!
Jo.
Men han var ju inte gammal!
Till slut blev det ändå för mycket av det goda.
Du menar av kvinnor, hästar och champagne?
Ungefär så.
Borde jag beklaga sorgen?
Det avgör du själv.

Cecilia kastade flätorna bakåt och föste undan hundens nyfikna nos innan hon tog det ångande varma brödet ur ugnen.
Hur har du det själv då? frågade hon. Träffar du fortfarande den där Stella?
Blomsterhandlerskan?
Ja, hon. Ni har ju gått som katten kring het gröt i flera år nu. Är det inte på tiden att ni slår era påsar ihop?
Vi försökte, svarade Åke. Men det funkade inte. Hon ville flytta på min mammas saker som hon tyckte stod i vägen på nattduksbordet. Det tog slut när hon slängde badrumsmattan. Den hade möglat, påstod hon.
Undra på det! Det skulle jag också ha gjort.
Den fina mattan? Som morsan köpte på Epa i Lund?
Jag hade kastat den, om den så hade varit köpt på Harrods i London!
Den var i absolut nyskick! Till och med prislappen satt kvar!
Till och med hunden såg skeptisk ut.

Men det värsta, mindes han, var väl ändå att hon inbillade sig att vi kunde vara vänner när hon hade träffat Den Nye och började skryta om hur fantastisk han var till lands, till sjöss och i sängen.
Efter ett tag började hon klaga på hans dåliga hygien. Kalsongerna hängde i trasor och bilen var bara skrot. Då dög det att gråta ut hos farbror Åke.

Karlar, tänkte Cecilia medan hon skar upp den anis- och kummindoftande limpan i jämntjocka skivor och lade upp dem på en glödritad bricka jämte smör och ost, som hon hade bytt till sig av en bonde i trakten; skogens bär och frukter mot mejeriprodukter.
Medan Åke dukade fram koppar och fat till kvällsteet, fick han syn på en rubrik i morgontidningen, som fortfarande låg uppslagen på köksbordet:

"Vad händer på biblioteket?

Man känner inte igen sig längre, klagar hembygdsföreningens sekreterare Kerstin Svensson (67). Tillsammans med resten av styrelsen har hon gjort en orosanmälan till kulturnämnden, som skall ta upp frågan vid sitt nästa sammanträde.
Det stämmer inte, svarar kommunbibliotekarie Sara Bengtsson (33). Många besökare, också äldre sådana, har tvärtom uttryckt sin uppskattning över allt det nya och tycker rentav att det har blivit lättare att hitta det de letar efter. "

Är det er nya bibliotekarie? frågade Cecilia när hon tittade Åke över axeln och såg bilden av en allvarlig Sara i glasögon och kofta med en bok i handen. Hon är ju söt!
Tycker du? frågade han med ansträngd oberördhet.
Försök inte! Det syns ju lång väg att du är kär i henne.
Kär vet jag då rakt inte. Ena dagen kan hon vara rent förtjusande, andra dagen är hon både sur och tvär.
Vem kan inte vara det?
Många är arga på henne för att hon kastar ”deras” böcker.
Gallrar ut menar du väl.
Så kanske det heter.
På skogshögskolan fick vi lära oss vikten av ansvarsfull avverkning. Vart sjunde träd, vart sjunde år, inte hela skogen på en gång. Din nya vän tycks gå fram som stormen Gudrun. Inte konstigt att folk blir ledsna och förvirrade.

Ja, du kom verkligen som en vind, mindes Åke, där han satt kvar vid köksbordet med tidningen framför sig medan Cecilia hade gått att sköta sitt ett slag.
Det var som om Sara tittade på honom, men nu tyckte han att hon smålog.
Visst var det åt honom hon hade blinkat, när hon hade talat om den uppskattning hon hade fått av ”äldre” besökare?
Har jag verkligen blivit så gammal? suckade han.

(fortsättning följer)