är jag blodkärl sammantvinnade med världen. ett nätverk av myceltrådar som letar sig ner i jorden och gräver sig in i mänskornas ansikten, hur ett nätverk av myceltrådar från min hjärna har letat sig in i deras ögonhålor, borrar sig ner i den mjuka vävnaden, hur jag liksom växer ur deras vidöppna bröstkorg. jag gräver mig genom tunnland efter tunnlad av leråkrar på en ödslig slätt i begynnelsen. som om allt sedan rinner samman till en brännpunkt. är jag en biprodukt, en färgad lins slipad av röda dvärgar och gravitationsvågor,
      jag är trådar som rinner genom jordmassan och äter sig in i människorna, deras ruttnade organ en klanglåda av drömmar som kan höras i vinden. hur allt jag består av egentligen inte tillhör mig själv, är jag en staty av händelser, består jag av råttor, zebror och solförmörkelser. min hjärna ett kollage, ett spegelrum där fenomen och förlopp har klätt ut sig till en person, som dricker kaffe i morgonsolen, som skriver ibland för att förströ sig. jag är en spegelsal, ett rike, jag är en omkullvält skål med aska,