Döden är inbyggd

Hjärtat känns som en främling
som tagit sig in
och tumlar i mörkret,
mumlande

När jag inte längre har något att säga
köper jag femton anteckningsböcker,
vari min nya stumhet håller osagt gömt,
sida upp och ner,
medan kroppen känner av det dygnsvisa
obehaget
som håller hela solsystemet ansvarigt
för sin outtröttliga utmattning

Döden var närvarande
redan vid det första bordssamtalet,
men först nu ser jag att den tagit plats

Som en Peter Pan har jag flugit
över besvärlig terräng
med ögonen hoppfulla av bortförklaringar,
men som en Ikaros
har jag rört mig för nära
någons ofullbordade tvångsmässighet,
tätt inpå någon som aldrig förhör sig, aldrig frågar,
aldrig ber om;
en som överser med det som håller mig vid liv,
generöst och lite roat accepterar den som jag tror jag är,
som i övertygelsen om sin utvidgade godhet
låter mig hållas, tills vidare, med viljan till liv,
men aldrig tar del av

- och jag låter, för en gångs skull,
Karlheinz Stockhausen grundmåla insidan av mitt sydliga habitat
med Freitag aus Licht, tills jag tröttnar

Han var en viktigpetter,
men också rolig; en clown i varje veckodags specifika färg;
påminde starkt om Mumindalens argsinta Lilla My

Jag ser döden syssla med sina kläder

Dagen rör sig i små bitar

Döden håller på att klä om,
har inte tid med mig och mina förberedelser,
men när den är nöjd slår den sig ner här
med en bunt papper,
som en klädsamt ovårdad stjärnadvokat
med bakåtslickat hår
och huvudet fullt med teknikaliteter

Ja går ut och blockerar på nätet

En ännu större sorg ligger bakom vilken sorg som helst

På nåt vis, på nattvis
kom du smygande från ditt rum
med snuttekudden
kl. 4 på morgonen,
och somnade bredvid mig

Nu blockerar jag dig på nätet

På nåt vis, på nattvis,
går liven ur varandra

Omöjligheter blir av, blir bastanta nyckelvittnen,
ingen kommer med snuttefilten ur decennierna,
och kylan väller

men på nåt vis, på nattvis,
smäller bönevimplarna
i tibetanska bergspass
och Kuan-yin blir enda samtalspartnern
med sina spegelanalyser
i en sky av speglar tumlande
i fritt fall
genom förvridna jagupplevelser,
på nåt vis, på nattvis

På det här sättet ser jag två världar
på håll, utifrån,
när ingen av dem skänker tillräcklig verklighet

Är denna utsiktslösa insikt religioners källflöde,
i bokstävernas aspsusande rassel
mellan början och slut;
små små tecken över horisonten
och off-whitepapperets livsavgörande interpunktioner;
andhämtningar dragna
långt inne i korthusranka meningsbyggnader,
i varje svårtillgänglig morgons vassa ljus,
i en kropp som knuffas ur sömnens viktlösa gåtfullheter,
in i kilogrammens tunga tankar,
väggar av bly, golv i gurglande skvattramträsk,
tidens karusellcirkel i evighetens rakbladsvass,
sothöns väsnande som avantgardistiska kammarensembler,
rördrommar dovt tutande i sina bastubor,
alla femininiteter jag knullat av
ylande långt bort i mannaminnets drivande minnesbank,
djupt i kättjekompostens humusvarma drivbänkar,
på nåt vis, på nattvis