”Ja, det är blodfläckar som syns på krocketklubborna”, sa
mannen till kvinnan som vattnade rabatten på andra
sidan staketet.
”Det borde jag veta”, fortsatte mannen, ”för jag såg
alltsammans från min altan. Spelarna kunde inte enas om
två eller tre bågar skulle passeras innan det var tillåtet att
krocka bort någon annan från plan. Elektrikern utdelade
det första slaget. Fast då hade förstås bibliotekarien redan
prickat honom i huvudet med ett av sina klot.
Utrustningen blev som sagt ganska illa däran. När
polisutredningen var klar gjorde ingen anspråk på
klubborna. Numera spelar jag inte krocket längre. Men
mina söner har upptäckt spelet, och tar sig en runda då
och då.”
Historien etsade sig fast i kvinnans minne. Hon
berättade den för sina barn och barnbarn. De skulle i sin
tur föra historien vidare till sin avkomma.