Jag är 17 år och vägrar att gå upp ur sängen för jag mår psykiskt dåligt och min mamma tar en hink med kallt vatten och häller över mig.
Om 4 år så drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.
Jag ligger en kväll på soffan och börjar att gråta för att jag mår så dåligt. Min så kallade mamma stirrar på mig likgiltigt, vänder sig om och går in i sitt sovrum och stänger dörren.
Om 4 år så drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.

Mammas själ och hjärta måste vara av is och hur hon tar för självklart att jag ska lyssna på alla hennes problem, ekonomin, ensamheten och att jag aldrig kan ta mig i kragen, rycka upp mig och bli som normalt folk.
Min pappa begick självmord 6 år tidigare och jag blev övergiven med supertraumat och jag lärde mig att förtränga, kapsla in, locket på och att bedriva ett skådespeleri tills jag inte hade en aning om vem jag var.

Jag är 17 år gammal och gränspsykosen bygger bo i huvudet och jag skulle behöva hjälp nu inte om ett år.
Mamma har inga vänner och klagar på att jag på fredagskvällen tänker gå rill mina kompisar och inte stanna hemma tillsammans med henne. Vem vill umgås med henne?
Om 4 år så drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.

Jag ömsom vill be om hjälp och bestämt förneka att jag har psykiska problem.
Jag hoppar av skolan och blir en hemmasittare och lyssnar på The Cure och Joy Division.
Den äkta Johan sover dygnet runt och livet
är en dröm vilket är flummigt och häftigt.
Om 4 år så drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.

Demonerna älskar att bevittna min monumentala undergång. Mamma är en blind och döv hushållsrobot som vill tvinga på mig sina orealistiska lösningar. Kärleken är död.
När jag är 19 kastar hon ut mig till en självklart isolerad tillvaro i en egen lägenhet. Jag är gränspsykotisk så att det riktigt sjunger om det och dessutom så blommar den bipolära sjukdomen ut med illaluktande blommor.

Jag har ingen aning om vem jag är och min barndomsfamilj är sjuk och frånvarande.
Halsar en vinare och går på konsert med Ulf Lundell som också han är klart berusad.
Ingen saknar den riktiga Johan.
Samhället och livet är en maskin och en mardröm men måste bara övertyga sig själv om att allt fungerar och att livet är helt OK.

Visst är vi civiliserade och kärleksfulla människor som verkligen bryr oss om varandra. Min yngsta storasyster misshandlas av sin man. Ingen vet om det ännu men man känner ju av de svarta vibbarna.
Jag sveper en vinare och lyssnar på The Stooges i min bisarrt ensamma miljonprogramslägenhet. Jag är svensk mästare i att bara stänga av ångesten och bli så där härligt sjukt euforisk.
Om 1 år så drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.

Jag snor mammas bil, en gul Golf, på fyllan, för jag har planerat att ta livet av mig. Överlever och utsätts för omgivningens iskalla terror.
Johan existerar inte längre för han ligger och sover 11 år gammal i maj 1976.
Allt är bara en dröm som det inte går att vakna upp ur. Allt är endast en allt mer obehaglig surrealism som inte går att uttrycka i ord.

Allt är bara min lägenhet på 1 rum och kök och jag undrar förstod jag att jag var sjuk och att jag var i ett akut behov av vård och hjälp?
Det var som att någon annan hade tagit över mitt psyke, min själ och medvetande.
Som att någon hatade mig så utstuderat infernaliskt och ville krossa mig.

Aldrig ringer telefonen och att någon undrar
hur jag mår med värme och respekt.
Mammas ögon är kalla som is i en positivism och optimism som är cynisk, blind och döv.
Jag cyklar tillbaka till mitt så kallade hem och sätter på Meat is murder med The Smiths.

Följande vinter så mördar någon Olof Palme och en otrolig bipolär mani triggas igång hos mig och jag är en starkt euforisk demon som ska göra allting på en gång, träffa alla, tvångsmässigt fantastiskt och folk tycker att vad underbart nu är Johan äntligen igång och mår bra, och jag skrev en diktsamling bara så där nonchalant i förbifarten, det var väl ingenting för är en helt otroligt underbar människa och jag är frisk och vital.

I juli följande sommar har gränspsykosen och den accelererande manin fått mig att tillbringa dagarna nere på Regionsjukhuset och allra helst i kulvertarna.
Om 1 månad drabbas jag av ett schizofrent psykotisk sammanbrott.
Ett sådant sammanbrott är slutet på allt som är mänskligt och rimligt.
Ett sådant tillstånd går inte riktigt att beskriva med ord. Jag var i helvetet och det var en konstant tortyr som det inte gick att komma undan. Omgivningens förvirring och förskräckelse. Psykiatrin som inte var duktig nog för att kunna ställa rätt diagnos.
365 dygn av ett kolsvart vacum i huvudet och en total identitetsförlust. Varje dag en evig plåga och samhället som snurrar runt som om ingenting har hänt.
1987 i början av augusti så ringer Annika. Annika, ängeln som kommer att rädda mig, ett klart lysande ljus i det allomfattande mörkret.