Midnattstimma, mörker slukar alla vägar och vrår
och vid stugan susar vinden genom prasslande snår
Små kaniner från sitt gömsle tittar fram blott en stund
kilar sedan kvickt tillbaka för att få sig en blund
Men vem kommer, ja, vem kommer på plattorna där
en skepnad som skyndar och en ljuslykta bär
Är det från Den andra sidan, månne, som han har flytt
Här var redan gott om gåtor som ingen har tytt

Markens kvistar blåses undan av hans gångnätta steg
och hans ansikte är plågat, säg, vart är han på väg
Ekars knarr och vättars vissel honom tycks inte nå
och hans öron döljs av luvan som är gammal och grå
Se, i natten, här i natten, finns skrämmande nog
vad dagen ej röjer utav skuggor i skog
men att blunda intet gagnar, ty man ser dem ändå
och de håller sig intill en vart än man vill gå

Han med lyktan lämnar plattorna och fortsätter fram
det är nära att han snavar ned i fiskodlarn’s damm
för han hittar inte stigen, traskar mer på måfå
och han tänker stygga tankar bortom nödens nivå
Men då springer fram ur molnen en nia så rund
en mångubbe dansar över marken en stund
Han är gulare än osten under glaskupans lock
han är godare än gräddklicken, vispad och tjock

Ugglan hoar, flaxar bort med jakt och rov i sin håg
silhuetten skymmer månen ovan fälten med råg
Kvar i skogen traskar mannen, möts av gläntor ibland
och försöker finna vägen till sin ros Samarkand
Just då ser han, plötsligt ser han, sitt hägrande mål
med faluröd målning och med hjärtformat hål
Lycklig tar han dit sin lykta, ingen skådar hans stass,
Torpar-Erik, när han äntligen hittat sitt dass.



21/5 2023