Idag flög mina duvor.
Växande som kristall av snö.
Om videungen inte varit jag.
Vem vore jag då.
Smälter som lavans istappar.
Förblindad av den gryning som natten bjöd.
Kunde aldrig drömma om något annat.
Doften av närhet ett stilla maskrosregn.
Vilar vid min sida en annan drottning.
Livet tornar upp sig som pärlugglor av silke.
Många var de dagar av soluppgång vid sjön.
Svalkande midnatt kysser min hägring.
Den jag en gång var.
Viskningar jag inte hört.
Blandar verklighet med någon slags nuet.
Lämnar tillbaka skuggorna vid trädets fötter.
Tröstande tidvatten saknar sin egna stolthet.
Hursomhelst.
Jag vaknar.
Till tonerna av det fågelkvitter.
Enkelbeckasinens klagan.
Som om hon inte kunde flyga.
Som om hon inte kunde låta sina dikter bli hörda.
Men medan drottningkronan ännu glittrar.
Jag finns.
Mitt väsen.
Jag finns.