Flickan som aldrig hade fått någon kärlek. Nu tryckte hon i sig en injektion heroin. Det var hennes stora kärlek. Hennes morbida svarta
uppväxt en enda lång serie av kränkningar och förnedring. Hon tände eld på sina föräldrars hus och de dog. Det var riktigt härligt. Om man är utslagen i det här landet så kan det vara stört omöjligt att ta sig tillbaka in i ljuset och värmen igen. Åtskilliga av svenskarna håller hårt i sin lycka och trygghet. Det är inte alls konstigt att våldet eskalerar i takt med att egoismen och likgiltigheten ökar. Men det finns många kärleksfulla, öppna och fina människor i Sverige. Flickan som aldrig hade fått någon kärlek. Hon gömde sig ute i skogen för att slippa få stryk. Föräldrarna två utåt sett anständiga och shyssta personer men som
i själva verket var två psykopater och utpräglade narcissister. Så flickan eldade upp deras hus. Nu trycker hon i sig en injektion heroin. Det är hennes stora kärlek. Det är det enda som hon har kvar och sin kropp som hon säljer till äckliga män utan heder och samvete.
Hon funderar på att göra något tungt kriminellt så att kan landa på någon mysig och fin rättspsykiatrisk klinik lagom till att höstkylan inträder. Det är så kallt och blött att sova i sovsäck ute i skogen under en presenning.
På rättspsyk är alla snälla mot henne, speciellt Katarina och Åsa, och maten är serverad och psykolog och charmig läkare. Hon måste bara tända av med heroinet. Hon är inte välkommen till stans härbärgen. Endast det fina rättspsyk välkomnar henne. Hon känner sig dimmig i skallen. Det är gränspsykosen som har kommit tillbaka. Till vanliga psykiatrin vill hon inte.
Hon måste komma på något tungt kriminellt, något som inte skadar någon människa, för rättspsykiatrisk klinik är himmelriket.