Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till mitt barn

Min själ är öm.
Mitt hjärta öppet.
Kroppen är ett fönster mot livet.
Hon var allt och lite till.
Aldrig skulle jag behöva gå ensam mer.
Men aldrig heller hade jag behövt stå så stadigt i mig själv.
För att bära henne.
Det var mitt syfte nu.
Jag grävde ner egot i rabatten bakom husknuten.
Vid friggeboden som du byggt.
Planterade frön av ängsblommor i dess ställe.
Vallmo, blåklint, prästkrage.
Flyktiga, fria i sin bördiga jord.
Som jag kände mig nu.
Fri.
Trots att jag aldrig någonsin hade jag varit så bunden.




Fri vers av Frittjoffs
Läst 36 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-06-04 12:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Frittjoffs
Frittjoffs