Svartavinbärste har jag inte druckit på år och dag, myste Cecilia, som hade släppt ut sitt långa hår, sparkat av sig skorna och krupit upp bland kuddarna i soffan.
Inte jag heller, måste Åke erkänna, som visste vilka minnen dofter och smaker kunde väcka; svart vinbär hade ju varit Stellas älsklingssmak.
Hans vän hade lagt benen bekvämt i kors; den långa kjolen tecknade konturerna av hennes lår och knän innan den flöt ut över soffkanten.
Så fin hon är egentligen, tänkte Åke. Men det förstod jag inte på den tiden.
Har du träffat den där Sara fler gånger?
Och detta skulle hon fråga om just nu!
Vilken Sara då?
Försök inte.
Jaså, hon på biblioteket! Svar nej. Hon vill nog inte se mig där sedan jag gjorde bort mig i våras.
Vad har du nu gjort?
Åke gav en kort resumé av episoden med musdräkten.

Jag är inte förvånad, sade Cecilia efter att än en gång ha lyssnat till Åkes verbala vändslingor, bibanor och stickspår. Ibland undrar jag om du verkligen har alla hästarna hemma.
Det undrade magistern också, när han skickade mig till skolpsykologen …
… och fick veta att du var ”så pass begåvad” ja. Vet du vad det betyder?
Jag börjar ana det.
Du var så pass begåvad att du nätt och jämt kunde följa med i undervisningen.
Förvisso, men jag hade i alla fall en intelligenskvot på 99.
Ganska normalt, skulle jag vilja säga.
En enda futtig procent från de stora genierna?
Cecilia blixtrade till.
En riktig medelmåtta är vad du är, och knappt det en gång!
Mer behövde hon inte säga.
Det tog några sekunder för Åke att fatta, men sedan kom reaktionen.
NEJ MEN DÅ … ÄR JAG JU ALLDELES NORMAL!!!
Han formligen sjöd och bubblade, ja sprutade ur sig glädjetårar.
Till och med hunden tyckte det blev för mycket.

Jösses, vilken dag, tänkte Åke medan han drog täcket över sig. Det var min själ som att bli vigd, döpt och kyrktagen på samma gång.
Somna kunde han däremot ej. Den gamla soffan knirkade och kved under honom; eftergivlig där den borde ha visat mera fasthet, obönhörlig där den borde ha varit mera tillåtande.
Nej, detta går inte, sade han till sig själv när han tassade tvärs över det månljusa finrummet och knackade på dörren till föräldrarnas sovrum, som nu hade blivit kvinnlig klausur.
Två par bruna ögon tittade vänligt på honom.
Kom då, log Cecilia och vek undan täcket.
Skördemånen rodnade, drog en molntrasa kring sig och somnade, hon också.

(slut på andra delen av denna berättelse)