Alla i familjen måste lägga lock på det väldiga traumat och bli schizofrena. Annars kan de inte fungera i det kärlekslösa samhället. Den yngste sonen har blivit helt konstigt euforisk och ska hela tiden hjälpa och stötta alla människor i sin omgivning och omgivningen tycker att det är helt OK. Pappa har tagit livet av sig. Men nu lägger alla locket på, förtränger och kapslar in hela skiten för stark och glad måste man vara så att man inte hamnar inom den skrämmande psykiatrin som man har hört så mycket otäckt om. Familjen är en liten psykiatrisk avdelning.
Yngste sonen blir alltmer exalterad och konstig. Ja ja det ordnar sig alltid för vi tror ju på Gud. Skulle Gud verkligen svika oss? Nej absolut inte. Om 10 år är den yngste sonen psykotisk. Men vad bra det går i OS 1976 med Anders Gärderuds guld. För att inte tala om Björn Borgs seger i Wimbledon. Vad det är underbart att vara människa. Traumatiserade mamma springer i famnen på första bästa karl som vips flyttar in och mobbar den yngste sonen som ju inte har en chans att försvara sig vilket gör att den yngste sonen blir ännu mer sjukt euforisk och exalterad. Den galna familjen blir allt galnare och samhället ställer kravet att man måste rycka upp sig och vara stark och glad. Man måste vara som folk helt enkelt, funktionell och med en positiv attityd.
Den yngste sonen upprepar ett mantra: det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen, det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen. Mamma är en sinnessjuk blind och döv positivist som inte märker att hennes yngste son mår dåligt och lider. Nu är vi alla snälla och lägger locket på och glömmer bort pappa.
För sudda sudda sudda sudda bort din sura min. Munnen den ska skratta och vara glad.
Åh vad härligt. Vad härligt att alla mår så bra.
Yngste sonen som är så stark, glad och duktig.
Den 11-årige yngste sonen är gränspsykotisk. Mamma och styvpappa är så förälskade och kära i varandra. Det är alldeles svart och tomt inne i yngste sonens huvud men han låtsas som att allt är bra. Om 10 år får han ett psykotiskt sammanbrott. Radhusområdets lugna idyll är ljuvlig och alla mår bara bra vilket pojken också försöker intala och övertyga sig om att han gör. Rent tvångsmässigt ägnar han sig åt ett sofistikerat skådespeleri för att omgivningen ska tycka om och acceptera honom. Vad härligt det är att vara människa.