Trodde världen bestod av sorg.
Tills den dag jag hörde monarkfjärilens viskning.
Den som smekte vattenbrynet.
Den som lika ömt smekte mitt hår.
Tror jag trasslat in mig i väv av saknad.
Mer än tagit mig ur garn av att känslan att livet måste gå vidare.
Fastän jag gråter.
Fastän det gör så vansinnigt ont.
Jag vet att det finns något vackert därute.
Kanske väntar det även på mig.
En dag.
En natt.
De majestätiska Stargazer liljorna slagit ut sina kristaller.
Som den nyfikna kvinna jag en gång var.
Jag undrar vem.
Jag undrar med vem.
Who knows?
Räcker ut min hand vidrör mina egna drömmar.
Inlindade i trollhassel och dess magi.
Om jag kunde höra din röst.
Om du kunde höra min sång.
Skulle vi kanske skriva dikter till varandra under bar himmel.
Jag sätter på mig mitt sidennattlinne.
Kliver ner i min ljuvliga säng.
Sluter mina ögonlock.
En stund att bara vara.
Kanske drömmer jag om det jag fantiserar om.
Kanske fantiserar jag om det jag drömmer om.
Jag kliver ut ur fågelburen.
Fjädrarna har jag lämnat kvar där.
Jag står utanför.
Naken.
Och det.
Kan kännas.
Underbart.
Men även sårbart.
Hand i hand med sorgen och saknaden.
Men doften.
Doften av Stargazer lilja dröjer sig kvar.
I dag är jag stark.
Så stark att jag gråter.
Men stannar kvar på samma plats.
Där livet en gång hände.
Och nu.
Danssteg av frost jag anar.
Hjärtslag som en gång var mina.
Längtan efter närhet.
Även när jag inte längre hör regndroppar falla.
Du finns inom mig.
Jag finns runt dig.
Och ingenting.
Ingenting.
Kan vara vackrare.
Än det.