Här var delvis den stora lummiga parken där någon liten esoterisk festival pågick. Och delvis var det en sluttande vall med små tågstationer intimt förbundna. Min gamla vän Anna-Sandra hade å ena sidan skapat snygga konstinstallationer längs parkvallen, av plåt och garn omvirat. Å andra sidan sidan jobbade hon med markservicen, bl.a. duschade hennes händer folk med sprayflaska.

Det rörde sig väl om de tävlande som kom lunkande i mål, eller åtminstone hade varit med om livsfaran i att åka på tågspåren inklämda i trälårar. Tre av mina arbetskamrater satt på en kulle och grimascherade, emedan de drog i långa hävstänger för att få stopp på lådvagnarna, innan de skulle krascha in bland buskagen.

Kände redan på avstånd hur fjädern drogs åt och fötter tog spjärn. Jag agerade både publik och bidrog med ideella insatser längs var och varannan station. Ville så gärna se på nära håll hur allt förlöpte för Anna-Sandra, och tydligen för fler bekantingar som deltog i diverse stugor och garage, bland dem som kunde ha fortsatt vara mina jobbarkompisar, studievänner eller kreativa kamrater. Inga tält stod uppslagna såvitt jag minns.

Trots att maskerade ryssar och ett gäng nigerianer höll på att locka in henne i sina skåpbilar parallellt, så var Anna-Sandra på sin glada sida alltjämt. Hon bad mig just gå och fylla på sprayflaskan med en ny omgång vatten. Proceduren visade sig vara mindre enkel än det lät. Hittade mest halvgenomskinliga plastdunkar, med potentiellt giftigt innehåll, kanske kemiska rester från fotoframkallning o dyl. Fanns en kran som tycktes OK, men fick ej in strålen i flaskan. Gick tillbaks och frågade henne hur hålet funkar - uppenbarligen utan minsta skam över mitt tillkortakommande.

Hade inte heller handlat mat till morfar, på många månader [i verkligheten dog han för drygt trettiotre år sen]. När jag äntligen hörde med honom, kom det trygga beskedet att en gammal granne bidrog med kassar var och varannan dag. Då hade vi redan tagit en promenad genom byn - eller snarare svävat fram någon fot ovanför gatorna. Ty morfar kunde ej längre gå på några ben, och rullatorn var det ju mamma som hade fullt upp med att begagna. Nå, vad gjorde det - när vi lugnt gled fram som på skidor eller den bästa sparkstötting, mitt i sommaren!?!

Min arm vilade runt morfars rygg, en skönt ihållande gest, som nog aldrig hade förekommit under barndomen. För första gången någonsin hade vi ett samtal som varade flera minuter i rad?!? Det handlade delvis om drömmar, om hur det kunde gå till (eller ingalunda gå till) när man drömmer. Jag som knappt ens hade föreställt mig att morfar ägnade sig åt sådana fenomen, blev glatt överraskad. Samtidigt var allt fullkomligt normalt, som om livet alltid hade varit så här.