Panikångest. Skräck. Allvarlig förvirring. Mamma stoppar i mig stesolid. Vi som
skulle ha det så himla trevligt på Sveriges Nationaldag. Jag är en nittonårig tjej som
har gjort 5 självmordsförsök. Nu blir det
färd till akutpsykiatriska mottagningen.
Jag sitter i 5 timmar och skakar av ångest
och en allt värre gränspsykos. Mamma och
pappa blånekar som vanligt. De har minsann aldrig gjort något fel. Överläkaren går på status quo rutin. Det blir inläggning. Hans ögon sover.
Det blir absolut ingen psykoterapi den här gången heller för det har välfärdslandet
Sverige inte råd med helt enkelt. Men vilket
fint och bra land vi lever i säger Kungen i det tungt deprimerade TV-rummet på avdelningen som ligger i en fasansfull koma. Vården består av att man är på avdelningen. Visst man får prata med personalen vilket dämpar ångesten en aning. Jag ligger i sängen på mitt rum och fantiserar hur jag ska likvidera de som har mobbat mig så grymt under tre år, och att mamma och pappa ska vakna upp ur sin euforiska dröm om att allt är så himla bra
och att min sjukdom säkert kommer att
klinga av bara jag har fått en egen lägenhet
och ett jobb. Pappa utnyttjade mig sexuellt
när jag var en liten flicka men det förklarar
han och mamma att det är en vanföreställning som ingår i min sjukdom. Överläkaren Doktor Sten Hård ordinerar en sprillans ny medicinering som ska göra susen. Han är en självgod kung på sin tron. Jag gråter ut i skötaren Kerstins famn. På avdelningen råder det en slags avdomnad koma, en fullständig uppgivenhet som är både tragisk och skrämmande. Jag är 19 år gammal och har mått dåligt sen tioårsåldern. Jag har inga vänner. Jag har bara skötaren Kerstin, hon som verkligen ser och förstår mig. Det här är den 21:a inläggningen. Psykiatrin har inte råd med att ge mig psykoterapi men jag pratade med en kvinnlig sjuksköterska som kvittrade som en lycklig fågel helt utan förståelse och empati.
Sverige är ett bra land i många avseenden men vi kommer inte ifrån att ca 1400 människor tar livet av sig här varje år. Jag går fram och tillbaka i korridoren tillsammans med två depressioner, en man och en kvinna i övre medelåldern, och så drabbas jag av ett anfall av panikångest och rusar in på mitt rum.
Nästa självmordsförsök kommer att lyckas.
Jag ser på de surrealistiska varelserna som står på mitt rum. Det är bara hallucinationer men jag är väldigt rädd för dem de onda änglarna. Lotta Engberg är så otroligt glad på Liseberg. Jag ligger i fosterställning på golvet och skakar. Det är Sveriges Nationaldag.