solen vissnar i horisonten
mjukt, lent behagligt
det finns inga andra

stenen har vilat klart
och den vill finna en ny plats
att andas på

ändå

så fortsätter samma visa sitt mantra
att självdö bortom visdom och logik

hur mycket jag en försöker,
hur mycket jag en visar

är vi kvar på samma plats
där tragiken har sitt säte

alltet gror sina leenden på kunskapen
medan inget finner sin energi på naiviteten
som simmar mellan två tomma väggar

kan aldrig hålla din hand
för det kommer förgöra dig,

kan bara se på hur valen skuggar konsekvensens facit
och mina tårar är ett faktum,

hur ont det än är,
så är du kaptenen i ditt liv

och jag kan inte göra något annat,

än att se på…