Jag ställer ner vinglaset och tappar bort mig själv en stund. På bara en sekund har den varma stämningen bytts ut mot något annat, något hotfullt, något bittert. Du slänger fram en av dina gamla haranger, en kommentar du tycker är olämplig, å jag är så jävla trött på att höra det, men den här gången vill du inte ge upp.
Ord flödar rakt ur munnen, dina ögon svarta som på en kanin, svarta som knappnålar. ”Då tänkte jag, den mannen vill jag aldrig ha barn med” Hatet och avskyn lyser som en eld i dina ögon, här och nu och förmodligen innan detta och efter detta så hatar du mig.

Den där blicken har jag sett tidigare. Alla gånger du blivit full och kräkts all din svärta över mig och jag drunknar. Skyddslös, hudlös och totalt utlämnad till dig, ett offerlamm i händerna på en shaman.
”Du kan aldrig lära dig, du lyssnar aldrig, det går inte, jag har försökt. Vad jag än säger”

Jag tänker att du är en liten människa, den minsta människan, men jag säger inget. Du faller på ditt eget grepp som vanligt. Fumlig och klumpig med orden.
Du sliter sönder det sista av det som en gång var vi.

Du är ett svart hål, du imploderar och jag expanderar och svävar i väg ut härifrån.

”Du kanske inte ska.. Vill du ha vatten?” Du är röd i ansiktet och har uppenbarligen inte lyssnat på mig, du tar en klunk till av whiskyn som jag fick av din pappa.

”Du är hopplös. Det går inte. Det går inte”

Jag gråter och tänker: Hur ska det nu bli? Vem är jag nu? Kommer någon att älska en sån som mig? För jag vet att du vänder när jag gråter, då tycker du synd om mig, då kramar du mig, då får jag vara nära dig.

Vi somnar. Jag vaknar och gråter igen. Du vill låtsas som att gårdagen ens har ägt rum. Vi gör som vi alltid har gjort, sopar det under mattan, tar två djupa andetag och håller andan, håller den tills det inte går att andas mer.
Vad jag än har gjort så har det aldrig räckt för dig. Jag har vänt ut och in på mig själv. Men du hånskrattar och ditt inre väller som het lava över mig. Du var min
största skatt.

”Du är empatilös och du förstår inte. Det går inte. Jag tror inte att du förstår”
”Jag tror inte att du förstår hur jag mår” Säger du och ber mig att slita ut mitt hjärta så att du kan få äta, den minsta människan måste ju få äta. ”Jag tror inte att du förstår”

Men jag expanderar och trycker ut dig. En nyckel har blivit två, två namn har blivit ett.

Jag tror inte att du förstår hur du får mig att må.

Jag kommer aldrig att lära mig, jag kommer aldrig att förstå. För vad finns det att förstå.

Jag expanderar och svävar iväg, se på mig nu, hej då.

Du kommer aldrig att förstå.