60-, 70-, och 80-talens sjuka positivism och optimistism som slutade i avgrunden.
Pojken blev psykotisk av det och fråntagen
sin identitet i ett svart vacum av snurrande kaos. Pojken hade inte förtjänat det och hans hjärntvättade omgivning tänkte att det här är väl inte så farligt, det går väl över. Pojken stirrar in i sin TV som om den skulle kunna frälsa honom från den terroriserande psykosen. Den avståndstagande blinda och döva positivismen och optimistismen hos en sjuk familj som är experter på att kränka och svika tills endast en svart tomhet och ångest finns kvar i pojkens härjade och kapsejsade existens. Samhället och människornas bara måste fungera och gå riktigt jävla utmärkt. Kärlekslösheten utarmar själen och pojken cyklar omkring på måfå i staden med hopp om att någon eller några ska förbarma sig över honom och ställa allt till rätta så att den fasansfulla mardrömmen äntligen får ett slut. Det är sommar 1987 och samhället är psykiskt sjukt. Till och med de friska är sjuka. Pojken uppehåller sig mycket i sjukhuset. Han tar nummerlappar och väntar på sin tur. I de svala kulvertarna väntar han på sin pånyttfödelse, blir besviken och cyklar hem till lägenhetens surrealistiska visshet om ingenting. Familjen drogar sig med en euforisk likgiltighet. Allt är lugnt och harmoniskt. Alla människor är snälla, lugna och harmoniska. Allt kommer ju att ordna sig. Bara man är så här härligt positiv och optimistisk så råder det ingen fara. Pojkens svåger som misshandlar hans syster. Likgiltighetens underbara euforisk. Kränkningen, livslögnen och sveket. Pojkens psykotiska tillstånd är fantastiskt. Han stirrar in i sin TV hela kvällarna. Telefonen som aldrig ringer. Overklighetskänslan. Terrorn. Familjen som är glad och sitter i den härliga sommaren och äter jordgubbar med glass. Samhällets effektiva maskineri som snurrar på i den uppsluppna känslan att allt är så himla bra.
Själens iskalla undantagstillstånd hos olyckliga medborgare som har hamnat långt utanför marginalen. Det är inte vårt problem hävdar deras anhöriga, vänner, nära och kära för vi har då aldrig gjort något fel. Psykiatrins uppsjö av mirakelpiller ger väldigt svåra biverkningar. Hur ska man kunna tillgodogöra sig vård och terapi då? Hur ska man kunna komma ur psykosen?
Pojken har dumpat psykiatrin. Han cyklar omkring på stan och folk stirrar häpna och rädda. 1976 efter hans pappas suicid började han att utplåna sig själv och nu sen ett år finns ingenting kvar. Mamma är så lycklig med sin nya karl. Patrik Sjöberg slår världsrekord i höjdhopp med 2 meter och 42 centimeter. Människorna är så där underbart positiva och optimistiska. Svag ska man akta sig för att vara i det här trimmade och idealiska samhället för då kan man bli dumpad till den ökända psykiatrin och bli ingen och inget och vandra i korridor år efter år. Den 22-årige pojken följer TV-tablån slaviskt för att på så vis kapa topparna på illamåendet. Hans fyra äldre syskon hör aldrig av sig. Ingen hör av sig förrän i början av augusti då en kvinna på socialen ringer och börjar snacka om en eventuell placering i familjehem. Kvarnarna mal så långsamt hos samhällets institutioner. Folk hinner ta livet av sig innan det sträcks ut en barmhärtig hjälpande hand. Pojken är både bipolärt manisk och psykotisk. En kvinnlig ängel och vän ringer och livet tar en lycklig vändning med intensivvård på hennes högst alternativa psykiatriska klinik. Kärlek, sanning och envishet kan räcka långt. Psykosen knäckt efter 7 veckor som genom ett mirakel. Gå inte in i familjens varglya igen. Pojken knallar rakt
in övertygad om att ingenting ont kan inträffa.
För positiv och optimistisk måste man vara i det lyckliga samhället, annars så blir man övergiven med TV:n som bästa vän. Man måste vara beredd att kompromissa bort den mark man står på för annars så är man en jävla svikare och egoist. Pojken trummar på i sin egocentriska bipolära mani och livet leker. Allting slutar naturligtvis i en smärre katastrof och han sitter återigen och stirrar hypnotiserad in i TV:n med sina två omedicinerade diagnoser. Katterna Jim och Jam älskar i alla fall sin husse. Det är höst 1988 och pojken kämpar frenetiskt för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Samhället har inte plats för sådant banalt som svaghet och kärlek. Man måste skärpa sig, ta sig i kragen och rycka upp sig punkt slut för annars kan man hamna långt ute i marginalen och bli en som folk spottar och ser ned på, en avskyvärd parasit.
Pojken upptäcker till sin stora förvåning och glädje att han är synsk, vilket får honom att förstå att det finns en annan dimension i livet och att Gud faktiskt bryr sig om honom. Han är inte så värdelös som han länge har trott.