Mina vårdade sår läker inte som dem ska;
Jag trodde att evigheten skulle ta upp allt som kärleken sluter.
De vill säga: Tror du att jag är bra för dig?

Mitt hopp om sanningen bakom dessa ögon. Förhoppningar är dess men inte mer än mindre av hälftens vunna tro. Om jag tror är det då en riktiga verkligheten om sanningen bakom ögon som döljer och tystar allt i sin vila, språket.
Tyder på att ögon prisar den det heliga i dig.
Så låt mina ögon vila i dig.
sanningen kanske granskas med behag av att bara vara i vila, en tid, en stund, en evighet.

Bevakade drar jag min blick, som söker en stund av behag av det yttersta av oss.
De vill säga: vacker.
Meeeen! våga då inte tala för mig, det gör jag själv. Tala för dig själv! meeen!

Hur vågar du att ytterst kunna se utan blick?
Man måste förstå med att kunna är en visdom av samma öde. Oavsett hur vi ser ut.

Påstår du att du är bättre än mig? men då borde du läras eller uppfatta andra tolerantare förutsättningar.
Om hjärtat som samtalas i och för hjärtats skull!