Elvira är sig inte lik.. Annars är hon glad, hoppig och pratsam. Nu är hon tyst och stillsam sedan några dagar.
Pappa försöker muntra upp Elvira med att hitta på olika saker att göra, men Elvira har inte lust med något.
- Jag vill bara träffa Dixi, säger hon varje gång pappa föreslår något.
Så till slut ringer pappa till sin syster Tanja och frågar om det går bra att Elvira kommer och hälsar på. Det gör det. Tanja är ledig några dar, och kommer till och med och hämtar Elvira i den stora gamla bilen som Elvira tycker är så skön att sitta i. Dixi är med. Hon forsar ur bilen, hoppar högt och slickar Elvira i ansiktet. Elvira blir så glad. Hon kramar och klappar Dixi. Dixi är stark. Hon har nästan omkull Elvira, men Dixi är lydig. Hon gör precis som Elvira säger.
- Sitt, säger Elvira. Dixi sätter sig på trottoaren.
- In, säger Elvira och pekar in i bilen. Dixi hoppar lydigt in
- Kör, säger Elvira, men det kan inte Dixi. Hon ser bara förvånad ut.
- Kör, säger Elvira igen. Kör till Disneyland!
Tanja startar den mullrande motorn, och de rullar sakta iväg. Det suger och kittlar i magen på Elvira, en både härlig och otäck känsla. Så känns det alltid i början när hon åker i Tanjas bil.
- Tyvärr, säger Tanja. Den här bussen går bara till Aspudden.
- Apsudden, säger Elvira häpet. Jag skulle ju till Disneyland. Nåja, det kanske är trevligt i Apsudden också. Bara det finns snus och pingviner är jag nöjd. Vad Elvira menade med det, hade hon ingen aning om.
Nu börjar Elvira komma igång och bli sitt vanliga jag igen. Usch, vad det var rörigt i bilen. Golvet var skräpigt, det låg gamla påsar i baksätet, och färgburkar i skuffen.
- Du borde städa i den här gamla sardinburken, tycker Elvira.
- Städa, är du galen! svarar Tanja. Då blir det ju ingen hemkänsla.
- Hemkänsla, säger Elvira. Bor du i bilen?
- Min unga dam, säger Tanja och kör om en långtradare, detta är ingen sardinburk. Det är en mycket fin bil. Jag har själv rustat upp den.
- Det märks inte, säger Elvira.
Tanja tittar på Elvira i backspegeln.
- Hör nu, vill du gå till Aspudden, frågar hon retsamt.
Det har Elvira ingen lust med, så hon beslutar sig för att hålla igen munnen en stund.
Men nu är Elvira sån, när hon är sitt vanliga jag, att hon inte kan vara tyst särskilt länge. Hon börjar sjunga, först tyst för sig själv, men utan att hon egentligen kan förklara det, sjunger hon snart för full hals. Hon tycker att det låter bättre än radion.
Dixi gömmer huvudet under tassarna. Tanja vill hellre höra på radion.
- Snälla Elvira, kan du inte sjunga lite tystare, ber hon.
- Nä, för jag är underhållning! Jag måste sjunga högt, annars hörs det ju inget bra.
- Ja, nog är det underhållning alltid, muttrar Tanja.
En bit framför dem står flera polisbilar. En polisman står vid sidan av vägen och vinkar till Tanja att hon ska stanna.
- Åh, stönar Tanja. Poliskontroll. Bara det inte är en snigelpolis.
- Snigelpolis? Vad är det, vill Elvira väldigt gärna veta.
- En del poliser är så fruktansvärt långsamma när de ska titta och fråga, säger Tanja och kör in till vägkanten.
Polisen kommer fram till fönstret och börjar fråga om körkort och en massa annat. Elvira vill veta om han är en snigelpolis. Hon väntar bara på rätta stunden att fråga. Han ser rätt snäll ut, polisen.
Nu, nu gör han honnör. Elvira skyndar sig att fråga.
- Du, är du en snigelpolis?
Polisen skrattar. Tanja blir röd i ansiktet. Hon vevar snabbt upp rutan och startar motorn. Polisen går skrattande bort mot en polisbuss.
- Kan du inte hålla klaffen när det behövs, säger Tanja ilsket och slår med handen mot ratten.
- Vadå, han blev ju glad, säger Elvira förvånat. Var det inte en snigelpolis?
- Elvira Vindman, du är en raketbabblare!

Terry är hemma. Terry är Elviras kusin. Han är femton år, lång och smal som en stolpe, med mörkt, burrigt hår som räcker ner till axlarna. Han skryter med att han är hårdrockare. Väggarna i hans rum är fyllda med bilder på tjejer och killar som spelar gitarr och trummor och ser hemskt tuffa ut.
Elvira tror att Terry inte tycker om henne.
- Ska den där ungen vara här nu igen, brukar han muttra när hon kommer. Bara ibland är han snäll. Då bjuder han Elvira på godis..
- Jag vill inte bli störd, säger han. För säkerhets skull sätter han också upp ett stort plakat på dörren till sitt rum.
STÖR EJ!!!
är det skrivet på det, med ilskna, röda bokstäver under en ruggig dödskalle. Sen går Terry in på sitt rum och pratar i telefon eller är tillsammans med nån kompis. En gång, när Elvira kikade i nyckelhålet, satt han på sängen och pussade en tjej på örat.
Terry sitter i soffan i vardagsrummet. Han har hörlurar på sig och gungar i takt med musiken. Han har högt på. Elvira hör hur det slamrar runt huvudet på honom. Han blundar, och märker inte att Elvira kommer inspringande i vardagsrummet. Först när hon kastar sig ner i soffan så Terry gungar till, öppnar han ögonen. Han ser slött på henne. Sedan blundar han igen och fortsätter att lyssna.
Elvira vill se på Barnkanalen. Men det har hänt nånting med teven. Ibland är bilden bara grön, och ibland bara blå. Dessutom byter den kanal av sig själv. Rätt som det är, mitt i Bolibompa, byter den till nyheter på något annat språk.
Elvira begriper ingenting. Hon kryper under teven, för att ta reda på om färgerna runnit ut på golvet, genom något litet hål i botten på teven. Det har de inte. Golvet ser ut precis som vanligt. Det var nog tur att det inte var hål i teven. Annars kanske alla figurerna i teven skulle ramla ur. Tänk om vädergubben kom nerdimpande, med hela väderkartan. Eller om det var hockeymatch, och pucken åkte ner i hålet, och alla spelarna följde efter och började spela i vardagsrummet. Publiken ville förstås också titta på, och strömmade ut ur teven. För att inte prata om domaren. Då skulle det nog bli rätt trångt i vardagsrummet.
Elvira tröttnar på den knasiga teven. Hon drar upp sina solglasögon ur skjortfickan, tar dem på sig, och drar ner sin keps djupt över ögonen. Så smyger hon bakom soffan, reser sig försiktigt och tar tag i Terrys axlar. Terry rycker till. Häftigt tar han av sig hörlurarna och vänder sig om.
- Vad sjutton sysslar du med? frågar han ilsket.
Ojdå, tänker Elvira. Det var ju inte meningen att han skulle bli arg.
- Jag är den världsberömda, hemliga agenten, säger hon snabbt. Är du en hemlig skurk?
- Hemlig skurk? säger Terry förvånat.
- Jag är den världsberömda, hemliga agenten, säger Elvira igen.
- Det går inte, säger Terry. En hemlig agent kan inte vara världsberömd, för då är han ju inte hemlig. Vad heter den hemliga agenten?
- Jag heter, hmm... jag heter, äsch, jag har inte kommit på nåt bra namn. Vet du nåt?
- Ja, du kunde heta Arivle.
- Arivle, blä, det låter inget bra.
- Synd, för det är Elvira baklänges.
- Jag vill inte heta nåt baklänges. Jag vill ha ett tufft namn. På engelska.
- Jaha, vad sägs om Pink Night Angel?
- Pink låter väl inte heller nåt trevligt. Vad betyder det?
- Pink är rosa på engelska, night betyder natt, och angel betyder ängel.
- Äh, rosa är ingen agentfärg. Men nattängel låter fint. Blå nattängel vill jag vara. Vad heter det på engelska?
- Blue night angel.
- Bluu nejt äjnel, äjlen, äsch, jag kan ju inte säga det! Jag får vara en svensk agent i stället. Den Blå Nattängeln, det är jag det! Nu ska jag bara hitta en bov att fånga!

Det är ont om bovar hemma hos Terry. Elvira blir trött av allt letande. Hon går ner till sin säng i källaren, i Terrys studio. Där finns det fullt med saker, skärmar, datorer, mikrofoner och en massa annat som Elvira inte har en aning om vad det är.
Tanja och hennes kille har gått på fest. Terry ska vara barnvakt åt Elvira.
Elvira är så trött. Sängen är sval och skön. Dixi ligger på hennes fötter och snarkar.
Elvira håller just på att somna, när Dixi gnyr till, lyfter huvudet och lyssnar.
- Tyst, Dixi, viskar Elvira bestämt. Men Dixi är orolig. Hon reser sig och lunkar fram till dörren. Där blir hon stående. Hon gnyr oroligt.
- Dixi, kom och lägg dej! Elvira blir riktigt arg på den dumma jycken. Vad ska hon upp och ranta mitt i natten för?
Så kommer Elvira att tänka på; det kanske är en tjuv däruppe! Med ens känner sig Den Blå Nattängeln ganska rädd. Agent kunde man leka, men nu låg hon här, alldeles ensam, och däruppe kanske det vimlade av bovar.
Någon går omkring i huset. Det hörs tydligt, dova steg någonstans uppifrån. Elvira försöker lugna sig. Äh, det är nog bara Terry, tror hon.
- Terry! ropar hon.
Inget svar. Det är alldeles tyst. Var fanns Terry, varför kom han inte?
Elvira ropar igen, men får inget svar den här gången heller. Hade Terry glömt att han skulle se till Elvira? Han kanske var ute med sina kompisar nånstans, utan en tanke på Elvira. Men - vem var det i så fall som gick omkring i huset?
Den Blå Nattängeln blir nyfiken, och bestämmer sig för att lösa mysteriet. Hon säger till sig själv flera gånger att hon absolut inte är rädd längre. Men ett vapen kunde ändå vara bra att ha, utifall att. Hon tänder taklampan och ser sig omkring. I hörnet borta vid bokhyllan står en elgitarr. Den blir bra. Med den kan hon knocka en bov i huvet så han for ända in i aftonsången. Hon fattar tag i gitarren. Jösses, vad den var tung! Hon orkar knappt lyfta den.
- Kom, min Blå Nattängelhund, nu går vi upp och fångar tjuven!
Dixi ser slött på Elvira och gäspar stort. Tjuvar, tycks hon tänka. Jag är för gammal att jaga tjuvar. Väck mig i morgon bitti. Hon sätter sig ner och ser bedjande på Elvira. Men Elvira tänker inte låta henne lägga sig och sova, när det händer så viktiga saker. Hon fattar tag iDixi och föser henne med sig.

I vardagsrummet finns inte en människa. Elvira smyger upp till övervåningen. Från Terrys rum ljuder svag musik. STÖR EJ hänger på dörren. Skönt, då kan hon knacka på och försöka prata lite med honom.
Just som hon lyfter handen, ringer en mobil därinne. Terry svarar, nej, det är ju inte Terry, hör Elvira. En helt främmande röst mumlar därinne. Elvira tar ett fastare grepp om gitarren. Hon böjer sig ner och lägger ögat mot nyckelhålet.
Det är en tjuv! Elvira är tvärsäker. Lutad mot skrivbordet står en knubbig, krullhårig kille och pratar i mobil, samtidigt som han petar sig i näsan och äter chips. Han har exakt likadana kläder som boven haft i en film, som Elvira sett på video. Blå, sliten jeansjacka, vita byxor och svarta spetsiga skor. Det är en bov i Terrys rum!
Boven lägger ifrån sig mobilen. Sedan kryper han ner på knä och kikar in under Terrys säng. Nä, nu! Tänkte han ta Terrys serietidningar också, som låg så fint travade under sängen?
Elvira måste göra något, fånga den skurken på något sätt. Hon var ju ändå Den Blå Nattängeln...
Elvira springer tyst ner i köket. Hon vet precis vad som behövs till en riktigt bra snubbel- och brakfälla; klister och ett par kastruller. Hon letar kvickt fram sakerna och smyger upp igen.
Elvira häller klister i kastrullerna, som hon ställer utanför dörren till Terrys rum. Så drar hon upp överdelen av nattlinnet över huvudet. Jo, det blir bra, ser hon i en spegel. Hon liknar ett spöke på pricken. Nu skulle boven allt få se.
Hon tar gitarren, ställer sig vid trappan och räknar baklänges från tio till ett. Tio, nio, åtta...
- JODELIHOO! tjuter Elvira, hoppar jämfota och slår hårt över gitarrsträngarna.
Boven störtar ut. Han trampar rätt ner i den ena kastrullen, ramlar framåt och viftar till den andra kastrullen, som skramlande försvinner nerför trappan.
- Vad fasen?! TERRY! vrålar boven. Han kravlar sig upp.
- Vad är det här? Och vem tusan är du, frågar han och ser förbluffad på det vildsint joddlande, huvudlösa, gitarrspelande spöket i blommigt nattlinne.
Nere i hallen rasslar det till i dörrlåset.
- Terry, kom hit! ropar boven, som om Terry vore en olydig hund.
Elvira tystnar. Kände Terry den här typen?
- Elvira, vad sysslar du med?
Elvira tittar upp ur nattlinnet och ser stolt på Terry.
- Jag sysslar med bovfångning. Hon pekar på den mystiske figuren.
- Han där tänkte ta dina serietidningar, men Den Blå Nattängeln gjorde en snubbel- och brakfälla. Bra, va!
- Jäkla småunge, muttrar boven hotfullt. Stryk skulle du ha!
Elvira drar sig bakom Terry.
- Elvira är min kusin, säger Terry skarpt. Den som gör henne illa, får med mej och göra!
- Känner du den där banditen, undrar Elvira.
- Det är min kompis Jonny. Han skulle vänta på mig medan jag var nere och köpte pizza. Vi ska se på film.
Elvira rycker Terry i skjortan.
- Jag vill också se på film och äta pizza. Snälla, då är du snällast i världen!
- Aldrig i livet. Den filmen är barnförbjuden så det bara stänker. Men pizza kan du få. Förresten ska småtjejer som du sova så här dags, i stället för att ställa till trassel för sina kusiner. Hjälp till att städa upp här nu, och gå och lägg dej sen. Pizzan får du äta i sängen.
De skrapar, skurar och skrapar igen. Det är hemskt svårt att få bort limmet. Jonny svär. Elvira gäspar. Det tar lång tid. Hon orkar inte mer. Hon vill gå och sova nu genast. Hon ramlar ihop i en hög på golvet.
- Nu svimmar jag! ropar hon. Då måste Terry bära ner henne i hobbyrummet.
- Förlåt, säger Elvira när Terry stoppar om henne.
- Äsch, det gör inte så mycket, svarar Terry och skrattar. Det var faktiskt ganska roligt. Sedan gör Terry något han aldrig gjort förut. Han klappar Elvira på kinden och pussar henne i pannan.
- Sov gott, min lilla blå nattängel, viskar han.