alltid i en trenchcoat
jag vill regissera mig själv
producera mitt liv
för den andra akten belägrar
gå tillbaka och zooma ut
från pormasknäsan och blötögat
och det ljuva i det bitterljuva
jag kanske borde bli statist
och ge rollen som mig till någon annan
som bättre klarar strålkastarljuset
ersätta dag mot natt
då mot nu
och färg mot svartvitt
sårbarheten som följer
gör det är lättare att vara statist
när andra aktens problem kräver
jag skulle placera mig själv
under gatlyktan i bakgrunden
i en trenchcoat
jag skulle tända en cigarett med en tändsticka
alltid en tändsticka
och utståla allt det min leading lady borde göra
jag skulle stråla starkare än det starkaste strålkastarljuset
blända omgivningen och ge henne allt
släcka nattens mörker med mitt sken
förmultna ljuset med min sotrök på dagen
ge henne tid att tänka tid att tänka tid att lyssna tid att leta tid att leva
men på samma sätt som punken
alltid var en självuppfyllande domedagsprofetia
kommer jag aldrig hamna där
jag skulle inte kunnat hantera känslan
det jag tog över skulle snabbt bli vulgärt
och tappa allt det naturliga
jag blivit överväldigad över att ha
i en trenchcoat