Att undantagsdö
i en nisch i tiden,
i en plötslig sagokatedral på slätten,
mytiskt uppstånden i stunden,
trettio mil söder om Moskva,
för att strax upplösas som en hägring,
som nu anses knappast ha existerat,
retuscherad ur ett dygn i juni 2023
som Lev Trotskij från Stalins fotografier,
bortblåst av Kremls Stora Stygga Varg
Ja, att särdö
i en omständighet
som strax förnekas
Sällan
har väl tretton soldaters död
blivit mer förbisedd,
på order av befälens befäl
(som något att skämmas för,
som en ofrivillig rapning
man generat rodnar för i tågkupén,
eller i samlagets inledande fas)
än de ryska soldaternas frånfällen
i sina helikoptrar och militärfordon,
i vägen för 24 junis motorvägsorkestrering
när overtyren till Richard Wagners Rienzi
mullrade upp
i Yevgeny Viktorovich Prigozhins
stridsvagnsformeringspartitur,
exploderande
i oväntat unfriendly friendly fire,
omedelbart därpå hållen för betydelselös,
de trettons död av Makten oblygt ogiltigförklarad,
i ansiktet på äkta hälfter, föräldrar, barn och vänner,
ända in i den väldiga, plötslig vällande sorgen
i det oändliga fåtalets hjärtan