Del 2 av 2.



- Då så. Det var ungefär 15 kilometers slingrande vägar från lägenhetshotellet vid sjön Laugarvatn till grusparkeringen vid Tingvalla. Från boendet och mot andra sidan sjön, vid horisonten, reste sig Heklas silhuett. Vulkanen skymtades svagt från allrumsfönstret i lägenheten. Men jo, alltså, när vi klev ut ur den gråa hyrbilen vid Tingvalla var det småregn i luften och runt 9 grader. Vilket förmodligen är lite av ett genomsnittsväder på sydvästra Island, oavsett tid på året. Tiden på dygnet kommer jag för tillfället inte ihåg, men det kan ha varit eftermiddag. Samma dag skulle vi sedan vidare till Gullfoss och Geysir. Dessa lämnade dock inte riktigt samma avtryck, förlåt mig, men jag vet helt sonika inte varf...
- Vänta, vänta. Vänta lite. Du säger att det inte gjorde samma avtryck... Detta känns intressant. Betyder det, enligt din utsago... att jag inte var med vid Geysir och Gullfoss?
- Jo. Det korta svaret är jo, visst var du det. Men vill du ha ett längre svar så kan jag bara spekulera. Tja, en idé är att de här platserna av någon anledning kanske inte... samspelade med oss på samma sätt som Tingvalla gjorde. Vem vet, tänk om vi skulle återvända till vattenfallet eller gejsern vid ett annat tillfälle. Då skulle vi eventuellt uppleva dessa platser i ett nytt ljus. Ja, vi får nog återkomma till denna episod. Och då kan vi analysera detta tillsammans mer specifikt. Är det okej? Möjligen blir det än mer intressant än Tingvalla? Nåväl. Får jag fortsätta?
- För all del.
- Som sagt. Det var först en bit från den fältliknande parkeringen vi började få syn på några människor. Dessa var till en början mikroskopiskt små, som konturer i fjärran, som det mesta ter sig vara på öns fria, rymliga, vidsträckta landskap. Efter en stund slog vi in på en gång, eller snarare en smal grusväg, som löpte in mellan lodräta, skarpa, svarta klippväggar. Mycket riktigt strömmade här lite mer folk i kulörta och, till och med för den tidens mode, lite väl spräckliga vindjackor. När jag tänker närmare på det hade flera stycken vi mötte jeans och seglarskor. Vi tänkte nog att vi följer detta stråk eftersom så många redan frekventerar det och så ser vi vart det leder någonstans. Vägen sträckte sig stadigt uppför, i en svagt tilltagande lutning. Motet var ganska långt och innefattade en passage med en träbro. Vi kom sedermera till en platå där vyerna öppnades upp något. I ena hörnet av platån fanns en byggnad med okänd funktion. Det blev aldrig att vi sökte oss dit och kom underfund med var det var för något ställe, men antagligen var det någon form av informationscentrum. Där fanns toaletter, en bom och en buss. Har jag för mig. Vi vände om och fortsatte på en stig som ringlade sig som ett snöre genom gräset. För här, förbi klippornas brinkar fanns en svepande dalsluttning med grönt gräs. Det var en kontrast jämfört med de gråsvarta stenarna och det rasslande gruset vi dittills stött på. Jag skulle kunnat äta det gräset. Det verkade saftigt och frodigt. Rikt på näring och vatten. Och det är det här jag kommer ihåg allra bäst. Minnet är som allra klarast och närmast här. Det känns som att jag kan ta på det som en rund glasskiva. Det var betydligt mindre folk här, de flesta tycktes hålla till vid vägen eller vid byggnaden på platån. Vyerna var fantastiska. Det var som att uppleva en ny värld. Vi hade aldrig varit med om något liknande förut. Och vi var där! Nedanför till höger fanns den stora sjön med de barrskogsbeklädda öarna. Bortanför sjön, de mjukt formade bergen. Rakt framför oss kavlade sig de gröna gräsfälten ut sig, med alla dessa otaliga blommande växter, som ett tyst fyrverkeri i blått, rött och gult. Till vänster fler berg, en gravplats, den smala flodens ringlande ljusblåa bana. Jag vet inte, men vi var ett, naturen, du och jag. Efter en stund, en minut eller ett år, vi hade kunnat vara där längre, fortsatte vi och strövade nerför slänterna. När vi äntrade en av dalens stigar, anlände vi så småningom till en ny bro. När vi kommit över den såg vi två människor närma sig. De tog tydligen motsatt färdhåll. Vi hade tänkt över alternativet att stanna paret, då den ene i sällskapet hade en medeltida klädsel i form av en ringbrynja och en ljusgrå särk, samt ett svärd vid sidan. Emellertid gjorde vi inte slag i saken och tog tillfället i akt att interagera med denna duo, som råkade befinna sig på samma plats vid samma tid som oss. Kanske var vi redan fullt nöjda med intrycken vi fått oss till livs denna dag. Kanske förmådde vi inte uppbringa tillräckligt med energi för att starta ett samtal. Jag tror inte vi hälsade när vi möttes, men vi registrerade att vi möttes. Floden slog följe med oss den resterande biten vi hade kvar till bilen. Dess bärnstensfärgade botten gick att skönja. Jag tror vi fick syn på någon fisk. När vi kom fram till den enorma parkeringen ångrade vi oss. Vi satte oss inte i bilen. Vi hade glömt bort Öxarárfoss. Det var ju det vi också skulle besöka. Än en gång stretade vi uppför i topografin. Så småningom befann vi oss bredvid vattenfallet. Det var nästan bredare än vad det var högt och beläget i en gömt gatt. Det forsade, skvalpade och kluckade och föll ner i ovanliga naturformade bassänger. Det smalaste motionsstråk ledde mellan den mörkgrå bergsidan, exakt vilken mineral eller bergart det var har jag svårt att erinra mig, bergsidan var i alla fall grå och fanns på den ena sidan av stråket, medan vattenbassängerna fanns i knähöjd på den andra sidan, och vi, vi rörde oss mitt emellan detta. Vi var stilla där ett tag, innan vi åter letade oss ner till bilen.
- Minsann.
- Ja.
- Jahaja.
- Är det något du funderar över Leif?
- Mja. Jag har några frågor som jag kom på under tiden du berättade, men jag behöver antagligen inte ställa dem, i alla fall inte just nu.
- Okej.
- Om... det inte är för mycket begärt... eller...
- Ska jag berätta mer?
- Om du vill... får du gärna göra det.
- Tja, jag fortsätter om du vill.
- Så...
- Vad?
- Så... det var alltså... så det var.
- Jo.
- Jag vet inte... om jag inte har varit där.
- Det är en början.