8/7

Tiden går och går. Jag behöver nog läsa om Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Myllret som är livet bara pågår sekund för sekund, minut för minut. Jag känner mig fortfarande som en åskådare, att motvilligt titta på det som sker omkring mig och alltid värdera det negativt, alltid se det från värsta perspektiv.
Drar parallellen till A Clockwork Orange där protagonisten tvingas se allt elände på en TV-skärm. Jag kan inte heller blunda, det finns för min inre syn vare sig jag vill eller inte. Där kan vi tala om en själsförmögenhet hos mig, den att alltid värdera saker och ting så negativt som det bara är möjligt. Idag har varit en kavalkad av sådana upplevelser, det slår emot mig gång på gång som vågorna mot ett skepp på öppet hav. Jag sitter i skeppet, inget land i sikte. Severin predikade om att Jesus är med i båten. Jag vill så gärna känna det med hela mitt väsen, att jag inte är ensam. Men jag upple-ver mig ensam, som att Gud bidar sin tid med mig, låter mig driva runt på öppet hav och se de hotfulla vågorna komma slåendes mot farkosten. ”Du kan inget, det är ute med dig, du är värdelös”. Samma gamla mantra men jag kommer fortsätta, envist nedpräntandes detta elände. Gott så om man vill vara med på färden, slå sig ned i båten ett slag, välkommen. Allt jag ser är av ondo, det står inget gott att finna, precis allt ter sig fientligt. Är det mitt inre barn som ropar och skriar på hjälp, någon att hålla i handen? Enligt PTSD-litteraturen kan så vara fallet. Ännu ett år som jag bara bidar min tid känns det som. Alla andra gör saker, upplever, älskar, hatar, säljer och köper, handlar, fikar, reser, läser, shoppar, blir hänförda, är uttråkade, tittar på Netflix, läser Bibeln, tar med cykeln på bilsemestern, köper hus, renoverar, lagar gammalt, fixar och donar, går på parmiddagar, besöker krogen, rastar hunden, springer maraton, dansar tillsammans, är på sommarstället, förfasar sig över nyheterna, surfar på Flashback, plockar bär, bjuder in grannen, åker och fiskar, besöker barnbar-nen, åker färja, har semester, firar semester, blir brunbrända, eller inte, kör för fort, har sönder mobilen, skriver på en roman, läser lokalbladet, gläder sig över barnens utveckling, postar på In-stagram, köper glass, mår allmänt bra, njuter av stiltjen, tar sovmorgon, har sitt psyke i behåll, ut-manas, svårigheter, kommer ut på andra sidan, dragit lärdom, vuxit. Jag befinner mig hela tiden i stormens öga, psykets brännpunkt, där allt är hett och kargt och kvavt. Där tid knappt ens finns och där allt är över, ett slags psykets krematorium. Läser Samuel Teglunds Gud är ändå vid min sida och försöker snappa upp, det är en exposé i psykisk ohälsa och hur man kan hantera det. Men det känns som att jag glömmer det mesta. Glömskan, där har vi ännu en central aspekt värd att dröja vid. Minnet sviker mig,
kortisolpåslaget i min hjärna skenar och har gjort så i många år, lillhjärnan tar stryk, minnet blir sämre med tiden. Att se allt ur den mest negativa av linser och att glömma, det får bli temat för
dagens ja låt oss kalla det predikan.

Dricker kallnat kaffe efter dagens samtal. Jag har kommit långt på den korta tiden jag bott på boendet, jag är grym, jag har lyckats. Detta är positiva budskap jag får till mig. Också en undran om jag tänkt på att texterna i sin karaktär är negativa och således matar den sidan, matar kritikern.
Kritikerns röst inom mig ekar när vi tar upp framsteg jag gjort, ”DET ÄR INTE NOG, DU ÄR KÖRD”.
Den dyker upp igen och igen när samtalet berör mina framgångar. En hatisk röst, själv är jag blott en viskning i öknen, ett sus. Hur kan man vända en tröstlös tillvaro till något positivt? Jag har tagit kontakt med Erikshjälpen och påbörjat ett arbete där helt på egen hand. Det är en stor vinst. Men kritikern tar över och dräper glädjen, slår ihjäl den med en påk. Tränade som sagt på utegymmet och tyckte om det, en stor vinst. Men kritikern visar upp bilder på rippade män och säger ”HAH, EN GÅNG PÅ GYMMET ÄR VÄL INGET”. Var i väg och flyttade grejer med personal, ett steg närmare utflyttning. Stämningen i mitt huvud är alltid hätsk när jag är i gamla lägenheten och donar. ”Jag är kass på att flytta”, ”Du kommer ju ingen vart” ”Vilken tid det tar!”. Sanningen är att jag logiskt sett inte är något vidare på att flytta, jag är ofta rådvill och osäker, det tar lite längre tid. Precis som att jag logiskt sett är bra på att skriva, jag har fått positiv feedback många gånger. Men känslan är ”Du är för dum för att skriva en riktig roman, du kan bara gnälla och snyta dig i din dagbok”. Påken är framme igen. Den är alltid framme. Kritikern fortsätter ”Du är så sjukt mycket sämre än dem i din omgivning, titta bara på honom och henne där och han där borta” ”Du har ingen chans att bli något” Han klubbar och klubbar och klubbar, jag tar ofrivilligt emot slagen. Jag blir blå i ansiktet, hjärtat är blåslaget, själen ihopknölad.

Får frågan: Vad tror du är källan till din ångest? Det är en bra fråga i mitt tycke, ungefär det jag försöker finna i mina texter. Jag är upptäcktsresande på väg bort från det tama, bekanta hemlan-det. Jag vill besöka främmande orter och ta del av visdomen där, hitta ledtrådar till min själs smärta, sätta ord på hela arrangemanget. Låna penseln av någon stor konstnär och måla konturerna. Skapa. Jag vill helst av allt lämna den öken jag vistas i, detta bestyr tar upp all min vakna tid. Vill vila vid en drömsk källa, hitta friden i allt detta kaos. Det ter sig avlägset. Men jag ska dit, kritikern får hålla mun någon gång, vakta sin spetsiga tunga.