Även om jag generellt sätt mår bättre nu och inte lider av det längre så kommer rädslan alltid sitta kvar i mig.
Rädslan av att inte vara tillräcklig. För något egentligen. Familj, vänner, skola, jobb, mat, mig själv och mitt mående. Mitt förflutna och min nutid hemsöker mig, vissa dagar har jag kontroll över det, men nästa dag kan det vara annorlunda. Tänk om det är sista dagen jag har kontroll över det?!