Regnets tysta droppar faller från skyn, En dyster melodi som ingen kan förstå. Molnen hänger tunga, fyller luften med grå, En värld i gråskala utan drömmar, utan flykt.

De mörka regndropparna smeker min kind, Som tårar som aldrig når botten. De fladdrande paraplyerna förlorar sin glans, En ensam vandring i en ödslig dans.

Regnets sorl blir till en sorgsen symfoni, En elegi för de som tappat hoppet om sol. Där varje droppe rinner genom själen, Som en ständig påminnelse om det som försvann.

I vattenpölarna speglas en tid förbi, Ärrade minnen som inte vill försvinna. Regnet tvättar bort allt liv och all värme, En värld som drunknar i en värdelös dröm.

Men kanske, kanske har regnet en egen sanning, En rening från allt som plågat vår själ. En chans till förnyelse bland gråa skyar, Där regnets dysterhet ändå bär en poesi.

Så låt regnet falla, låt det omfamna din smärta, För det är i mörkret som ljuset kan födas. Och när regndropparna torkat i solens sken, Finns kanske en ny väg att vandra, en ny gryning att se.