Jag är en vilsen själ påväg mot en oberäkning väg. Dimman på och runtom vägen är för kraftig för att se världen. I hopp om att göra rätt så är det inte helt lätt. Jag försöker fundera hur långt på vägen jag kommit, men det som jag endast ser är det som är förgånget. Jag ser solsken längre fram, det är du som sträcker ut en hand. Jag ser dig fortsätta vägen gå, nu har jag en kompass som hjälper mig förstå. Även när dimman är som starkast, finns det vägledning att få.