du gav mig ett liv!

du sa alltid att jag var först
först att få din hela kärlek
först att få hela dig
först att vara din

men det du aldrig sa
det du aldrig kunde säga
för du hatade att ljuga
det var att jag också var sist

och det berövade mig livet
det du gav mig
för du tog det ifrån mig
och gav det till någon annan
efter mig

och med det dog jag
för hur överlever man något sådant?

nu ber jag dig
att ta tillbaka det
att ångra
att ångra att det fanns ett ”efter mig”
att spola tillbaka tiden

säg sedan det du inte sa
säg att jag är först
men ännu viktigare, säg att jag är sist
den enda att vara din

och ljug om du måste
att mörda är väl värre?
jag lever hellre i en lögn med dig
än i ett ensamt mörker